En sång/dikt av Anders Fugelstad, skriven på 70- eller 80-talet, börjar (om jag minns rätt) med orden i dagens rubrik. Fastän sången/dikten har rätt många år på nacken tycker jag att den fortfarande säger en hel del om hur vi ibland tänker.
”Först kommer jag som är närmast.
Sen kommer ingenting alls.
Sen kommer du och min folkvagn.
Sen kommer ingenting.”
När det gäller solidaritet tänker vi tyvärr ofta först på oss själva, och på dem som står oss närmast. Och det är i och för sig inget fel på det – om vi inte tar ansvar för vårt eget liv i första hand kan vi inte vara till vare sig glädje eller nytta för någon annan.
Problemet är ”sen kommer ingenting alls”.
När vi prioriterar oss själva och de människor vi älskar enormt mycket mer än vi bryr oss om alla andra, när vi blundar för rasism och kränkningar av olika slag, när vi väljer att bläddra (eller scrolla) förbi nyheter som handlar om hur människor lider och har det svårt, här hemma i Sverige eller i andra delar av världen, det är då det blir ett problem att ”först kommer jag som är närmast”.
Kan vi, jag och du, förändra vårt sätt att tänka, så att vi, även om vi prioriterar oss och vårt eget, ändå har ork att göra någonting för andra?