När mina syskonbarn fyller år, då brukar jag gratulera dem med ett SMS i mobiltelefonen, där jag bland annat skriver att jag ”hurrar och kastar konfetti”. Om jag hade skrivit till dem att jag ”lägger mina kläder på vägen” eller att jag ”strör kvistar från träden framför dig”, då tror jag inte att de skulle förstå vad jag menar. Och det som vi läste i evangelietexten känns väl inte riktig relevant för oss här i Sverige, nu i vår tid. Men när folket la sina kläder på vägen, och när de skar kvistar från träden och strödde dem på vägen, då var det ett uttryck för att de var glada åt att Jesus kom, och att de firade honom som de skulle fira en kung. Jag har läst mig till att ordet Hosianna betyder ”hjälp oss”, och att människorna som hyllade Jesus när han red in i Jerusalem egentligen ropade eller sjöng en psalm ur sin sångbok, Psaltaren i Bibeln, och det är samma psalm som vi läste i början av gudstjänsten idag. Få se nu, vad var det vi läste? Ta fram psalmboken och bläddra fram psaltarpsalmen. ”Detta är den dag då Herren grep in. Herre, hjälp oss! Herre ge framgång! Välsignad den som kommer i Herrens namn. … Ordna er i procession, med kvistar i händerna”, står det.
Enligt texten i Matteusevangeliet uppfylldes en av profetiorna om judarnas Messias när Jesus red in i Jerusalem på en åsna och folket hyllade honom. Man brukade nämligen ropa Hosianna när man tog emot en ny kung.
Och ordet kung är nyckeln när. Det judiska folket hyllade Jesus som sin kung, som den befriare de hade väntat på så länge. Han, som gjorde så stora och märkliga saker och sa så fantastiska ord till dem, nog måste väl han vara den som de väntade på?
När jag pratade med en vän om den här texten sa han att det väl var ganska okaraktärisktiskt, det Jesus gjorde. Brukade inte han undvika att bli hyllad, och säga till dem som han hjälpte att de inte fick berätta vad han hade gjort, eller vem han var? Men i den här berättelsen ser det ut som om Jesus rentav önskade att folket skulle se honom och hylla honom. Är inte det lite konstigt, frågade min vän.
Jo, lite märkligt kan man faktiskt tycka att det var. I tre års tid hade Jesus vandrat omkring i landet, undervisat och gjort en hel del underverk, men när människorna ville göra honom till kung, då gick han alltid därifrån. Och vi läser på flera olika ställen i evangelierna att han förbjöd både människor och andar att avslöja vem han var eller vad han kunde göra.
Folket hyllade honom som sin kung, och de hade stora förhoppningar om vad som skulle hända. Fastän judarna bodde i det land som de betraktade som sitt, eftersom Gud hade gett det till dem en gång, så var de inte ett självständigt folk. Det var romarna som bestämde över dem, och de hade ingen egen kung. Men om Jesus var den kung som profetiorna i skriften berättade om, då skulle han befria dem från romarnas förtryck, och göra dem självständiga igen, efter alla dessa år av lidande. Så menade man i alla fall att profetiorna sa.
Jesus visste förstås vad judarna sa och tänkte om det här. Han var ju själv jude, och kunde sin historia och var väl hemmastadd i de judiska skrifterna, där profetiorna om Messias stod. Kan det ha varit så att han avsiktligt gjorde det, som det stod i skrifterna att Messias skulle göra? Och i så fall, varför gjorde han det?
Vi vet ju hur det gick. När de judiska religiösa makthavarna förstod vad som var på gång, då bestämde de sig för att göra allt vad de kunde för att hindra Jesus från att bli kung. De upplevde Jesus som ett hot, eftersom han kritiserade dem, och ifrågasatte deras anspråk på att göra det rätta. Så de lockade folket, de som mötte Jesus med jubel när han red in i Jerusalem, att vända sig mot honom, och i stället vilja få honom dödad.
Ja men då misslyckades alltså Jesus? Han verkade ju vilja bli kung, om man får tro dagens text. Kanske det bara gick snett, och inte blev som han ville?
Nej, jag tror inte det. Jag tror att Jesus gjorde som han gjorde för att visa vem han INTE var. ”Nu ser ni att profetiorna om Messias blir uppfyllda, och att det är jag som är Messias”, verkar han mena. Men sen kliver han av tåget, och blir som han var förut, igen. När folket anklagar honom, då protesterar han inte. Och han låter sig fängslas och korsfästas, och han dör, utan att ens försöka undvika katastrofen.
Ja, vi vet ju hur det gick. Det är snart påsk, och då visar det sig vem Jesus verkligen är. Han är inte en kung som styr över ett särskilt folkslag, eller som strider för ett folk mot ett annat folk. Han är en kung som förenar folk med folk.
I dagens episteltext läser vi att Jesus ”är vår fred”, att han har rivit skiljemuren, som är fiendskapen, och att han har förenat de båda lägren och dödat fiendskapen. Paulus, som troligtvis har skrivit Efesierbrevet, han var jude, och han skrev till en kristen församling som antagligen bestod av icke-judar. När han skriver om de två lägren menar han därför antagligen först och främst judar respektive icke-judar, och den fiendskap han skriver om är den som fanns mellan judarna och alla andra folk. Det var judarna som var Guds särskilda folk, dem han valde ut för otroligt länge sedan, och som han på olika sätt hade lett och tagit hand om, men som inte verkade vara så värst välsignade på Jesu tid. När Jesus dog och uppstod, då försvann skillnaden mellan Guds utvalda folk, judarna, och alla andra folk, menar Paulus. Nu var vägen till Gud öppen för alla.
Man kan också läsa in att det Paulus skriver gäller alla folk, alla människor, och att den fiendskap som han pratar om är den mellan människorna och Gud. Hela Bibeln berättar ju, från första sidan till sista sidan, om att vi människor har gått vilse, att vi en gång levde i gemenskap med Gud, men att vi lämnade den gemenskapen, och att väldigt många människor inte ens är intresserade av att få veta vem Gud är. Läser man på det viset, då blir betydelsen att vägen till Gud nu är öppen även för dem som lever i fiendskap med honom, som inte vill veta vem han är.
Judarna ville att Jesus skulle upprätta deras eget folk, och ta strid mot alla andra folk, för deras skull. Men vad Jesus ville var någonting helt annat. Han skulle upprätta ALLA folk, alla människor, och i stället för att ta strid mot människor skulle han strida mot allt som står i vägen, och hindrar människor att komma till Gud.
På ett annat ställe i Efesierbrevet står det att Gud ”sammanfattar allting i Kristus”. Det långa och krångliga grekiska ord som översätts med ”sammanfatta” betyder ungefär ”ena under ett huvud”. Alltså, få ihop under ett huvud. Gud gör det möjligt att förena sånt som egentligen inte går att förena, att ena människor som av sig själva inte kan komma överens.
När jag läste om det här ordet, då förstod jag plötsligt varför Efesierbrevet är så besvärligt att översätta och förstå. Långa stycken hänger ihop utan paus, som om Paulus var så ivrig när han dikterade brevet att han inte ens hade tid att andas. Och så kändes det faktiskt nästan för mig när jag hittade det här ordet. Det är ju helt fantastiskt! Gud har gjort det möjligt för allt och alla att förenas, och komma överens! När Jesus får vara vårt gemensamma huvud, då finns inga hinder för gemenskap och enighet.
Men nu får jag nog lugna ner mig lite grand. Jag skulle kunna fortsätta prata om det här hur länge som helst, men jag tror inte att ni skulle vilja lyssna på mig hur länge som helst. Så jag får nöja mig med att sammanfatta vad jag har pratat om i min predikan.
Jesus rider in i Jerusalem för att visa judarna att han är en annan sorts kung än den som de förväntar sig. Och när Jesus dör och sedan uppstår igen blir det möjligt för alla folk att enas, under hans huvud, så att säga. Han tvingar ingen, men för den som vill är det möjligt att komma förbi alla hinder som står i vägen för fred och enighet
Som jag berättade i början av gudstjänsten ska vi nu sjunga en psalm. Jag tyckte att det kunde passa bra att sjunga psalm 105, Hosianna, Davids son. Men min kloka handledare menade att vi skulle spara den till advent. Så därför sjunger vi i stället psalm 739, Hosianna, Davids son. Det är nästan samma text, men en helt annan melodi. Och jag tror att det kan göra det lättare för oss att tänkta på orden i psalmen, och på vad orden betyder. Psalmen är en hyllning till vår kung, Jesus, och när vi sjunger skulle jag önska att vi kunde tänka att vi ”hurrar och kastar konfetti” när vi ser honom och förstår att han är den som gör det möjligt för oss att förenas med alla människor, överallt.
(Jes 56:6-8; Ef 2:12-16; Matt 21:1-11; Ps 118:19-29)