(Om du hellre lyssnar till den här predikan kan du höra den HÄR)
Akta er för dom falska profeterna, säger Jesus i dagens evangelietext. De falska profeterna ser ut som snälla får, men är egentligen farliga vargar.
Vad är då en profet? Hur vet man om en profet är äkta eller falsk? Och vad finns det för profeter i vår tid?
I Gamla Testamentet i Bibeln talas det mycket om profeter. Där finns hela böcker som handlar om en specifik profet, till exempel Hesekiel, Amos och Jona. Men vi hittar profeter av olika slag i nästan alla Gamla Testamentets böcker.
En profet var en person som Gud sände till människor som behövde bli uppmuntrade och tröstade. De kanske gjorde alldeles rätt, men hade råkat i svårigheter av olika slag, eller de kanske gick åt rätt håll, men hade tappat modet och kände sig osäkra på vart de var på väg. Gud sände också profeter för att varna och förmana människor. Människor som gjorde fel, som hade slutat att bry sig om vad Gud ville, eller människor som hade gått fel utan att de själva märkte det. Äkta profeter var inte rädda för att sätta fingret på den ömma punkten, och tala skarpt och hårt när det behövdes. Och när allt var som det skulle igen, då behövdes inte profeten längre.
Avsikten med profetens ord var alltid samma sak – att hjälpa israeliterna att hålla sig till sin Gud, så att de själva kunde få ett bra liv, och så att folken runt omkring skulle förstå att deras Gud verkligen var den enda guden som fanns. De framhävde inte sig själva, utan pekade på Gud i allt de sa och gjorde. De äkta profeterna var inte populära bland makthavare, som brydde sig mer om sig själva än om Gud.
De falska profeterna sa ofta bara vad folk ville höra, och brydde sig inte så mycket om vad Gud ville, eller vad som var bäst för folket. För att hålla sig väl med kungen kunde de komma med ett budskap som stämde med vad kungen ville.
Ibland blev en äkta profet utmanad av en falsk profet. En riktigt spännande profet-duell kan vi läsa om i profeten Jeremias bok, i kapitel 27 och 28. Jag ska berätta lite kort vad som hände.
Vet ni vad ett ok är? Det är en träkonstruktion som man lägger över nacken på en oxe när man vill använda den som dragdjur, till exempel när man ska plöja. Ett sånt ok använde profeten Jeremia en gång, när han gick med Guds budskap till judarna.
Det judiska folket var i krig, och kungen och många av judarna hade tagits till fånga och förts bort till Babylonien. På Guds uppdrag la Jeremia ett sånt där ok över sin egen nacke och gick till judarna med det här profetiska budskapet: ”Böj era nackar under den babyloniske kungens ok, underkasta er honom och hans folk, så skall ni få leva”. Gud ville alltså att judarna inte skulle göra motstånd mot fienden, utan i stället ge upp, och låta fienden vinna. Det var inte precis vad folket ville höra. De ville besegra sina fiender och bo kvar i sitt eget land. Hananja, som var en falsk profet, sa då så här: ”…kungen av Juda, och alla som deporterats från Juda till Babylonien skall jag föra tillbaka hit, säger Herren. Jag skall bryta sönder den babyloniske kungens ok”. Det vore ju bra om det kunde bli så, svarade Jeremia, men det kommer det inte att bli. Då tog Hananja oket som Jeremia hade över axlarna, och bröt sönder det, för att riktigt visa hur Gud skulle göra. Men det var inte Hananjas populära profetia som kom från Gud, utan det oönskade budskapet som Jeremia framförde.
Längre fram i den bibliska tiden, när Jesus hade levt, dött, uppstått och återvänt till Fadern, då sände Gud sin helige Ande till alla som trodde på honom. Tidigare hade Anden bara kommit till vissa utvalda människor, som hade särskilda uppdrag att utföra. Men nu kom alltså Anden till alla de troende. Därför kunde vem som helst av dem vara profet.
Att det vanligt med profetiskt tal på de första kristnas tid framgår också av Första Korithierbrevet, där brevets författare skriver att bara två eller tre av dem som vill profetera vid samma tillfälle ska få tala.
De profetiska rösterna har blivit fler, men det som gällde för Gamla Testamentets profeter gäller fortfarande. Avsikten med ett profetiskt budskap är att de som lyssnar till det ska lära sig nånting om Gud, och bli uppmuntrade, tröstade, varnade eller förmanade. Syftet är att bygga upp och stärka Guds församling.
När alla kan vara profeter blir det ännu viktigare att var och en som hör profetens budskap prövar om det kommer från Gud eller inte. På deras frukt skall ni känna igen dem, säger Jesus i evangelietexten. Äkta profeter producerar god och nyttig frukt, falska profeter gör det inte.
God frukt kan vara personliga egenskaper, som att profeten är kärleksfull, och trygg i sig själv och i sin relation till Gud. Men det finns exempel i Bibeln på profeter som lever ett ganska dåligt liv, och som inte är särskilt goda eller kärleksfulla, och som Gud ändå använder. Det är Guds nåd som avgör, inte våra gärningar, för att ingen ska kunna slå sig för bröstet och känna sig märkvärdig.
Den goda frukten kan också vara det som blir resultatet av vad profeten säger. Bygger det upp oss? Stärker det Guds församling? Blir vi som lyssnar till profetens budskap befriade, och trygga i oss själva och i vår relation till Gud? Leder det till att den som ännu inte känner Gud kommer närmare honom? Får det oss att inse att det vi gör är fel, och att vilja ändra våra liv till det bättre, även om själva processen blir smärtsam? Då är det ett gott budskap. Och då vet vi att budskapet kommer från Gud, och att profeten som frambär budskapet är äkta.
Ibland kommer det profetiska budskapet i oväntad form, så att man inte direkt förstår att det kommer från Gud. Jag tror att Gud leder våra tankar och ord utan att vi alltid märker det. Det vi säger kanske påverkar nån människas liv, och vi får aldrig veta vad resultatet blev. Men om frukten är god, om det vi säger och gör påverkar en annan människas liv till det bättre, och öppnar vägen för honom eller henne fram till Gud, då har Gud använt oss som ovetande profeter.
Det finns också andra profeter i vår tid, profeter som inte är sända av Gud. Självutnämnda profeter. Många röster hörs i världen, och många är de som vill att vi ska följa dem, och göra som de säger. Det kan vara hälsoprofeter, som propagerar för en viss livsstil eller diet. Det kan vara förespråkare för någon mer eller mindre andlig riktning, som försäkrar oss att om vi följer deras råd kommer våra liv att bli mycket bättre. Det kan också vara politiska ledare, som menar att just de har lösningen på samhällets och världens problem, och som vill att vi ska ge dem makt att bestämma över oss.
Det ligger kanske i människans natur att vilja följa en ledare av nåt slag. Kanske inte för att slippa tänka själv, men för att känna gemenskap och samhörighet med andra. Många gånger tror jag att det är rädsla som styr våra val. Rädsla för ensamhet, rädsla för framtiden, rädsla för döden.
När så många olika röster hörs, och så många vill ha vår uppmärksamhet, då blir det desto viktigare att vi prövar det vi hör, och att vi noga överväger vem vi ska följa. Jag nämnde Första Korinthierbrevet för en stund sen. Nu gör jag det igen. Där står också att vi inte ska förakta någon profetia, men att vi ska pröva allt. Det Gud vill är att vi ska följa honom, inte någon människa. När vi tror på honom ger han oss sin Ande, och Anden hjälper oss att avgöra om ett budskap är bra eller inte.
Gud använder inte vår rädsla för att styra oss. Han vill att vi ska vara trygga i hans kärlek, inte rädda för honom. Som avslutning ska jag därför läsa en vers ur Första Johannesbrevet: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.”
(Mika 3:5-8; 1 Joh 4:1-6; Matt 7:15-21; Ps 119:30-35)