Har du sett filmen Picassos äventyr? En av de scener i filmen som jag alltid har väldigt roligt åt är den där läkaren, som för övrigt har väldigt dålig syn, kliver på sin läkarrock, och därför måste böja sig längre och längre ner mot golvet.
Man kan skratta åt läkaren, som inte fattar varför han blir kortare och kortare. Men det finns alltid en risk att vi gör samma sak som han.
Vad menar jag med det?
Jo, när vi är intresserade av någonting kan vi ibland gå upp i det, snöa in oss på vårt intresse, och bli mer och mer närsynta. Man brukar prata om ”bubblor”. Vi zoomar liksom in på ämnet mer och mer, och zoomar ut på allting annat. Och så märker vi det kanske inte själva.
För det mesta får det inte några svårare konsekvenser. Men om vårt intresse, vårt favoritämne, är en lära av något slag, och om vi tycker att den läran borde gälla alla människor, då kan det gå riktigt illa.
Om jag har stoppat huvudet i Bibeln, och om jag upplever att det som står där, framför allt det jag själv tycker är viktigt, borde vara alla människors huvudintresse, vad gör jag då? Jo, jag stirrar mig blind på det, och glömmer det som finns runt omkring.
Jag trampar på min egen rock, och märker inte att jag har tappat kontakten med verkligheten, med Gud själv. För när jag kliver på min rock tvingas jag att böja mig närmare och närmare golvet. Mitt fokus är på själva golvet, i stället för på levande Gud.
Bibeln är viktigt. Vi behöver den. Men Gud är viktigare än Bibeln.
Inte Gud som begrepp. Inte Gud som domare. Inte Gud som är långt borta.
Men Gud, som alltid är här. Precis här där du själv är just nu. Runt omkring dig. Inuti dig. Nära, levande och verklig.