De senaste dagarna har jag skrivit om äktenskapet i allmänhet, och om det kristna äktenskapet i synnerhet. Så även idag.
Ett av de löften brudparet kan välja att ge varandra är det här:
”NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”
Nyckelordet i det löftet är inte, som man skulle kunna tro, ”döden”, utan ”vill”.
Jag vill älska dig. Jag vill dela glädje och sorg med dig. Jag vill vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.
Jag går in i det här äktenskapet av min egen fria vilja, med avsikten att fortsätta att vara gift med dig, utan någon annan avslutande gräns än livets slut.
Låter det ödesmättat? Betungande? Hotfullt?
Nej, det är inte ett hot, det är ett löfte!
Fortsättning följer.