Jag var mycket sträng mot mig själv när det gäller om jag kunde vara präst eller inte. Ansvaret vilade tungt på mina axlar, så tungt att jag inte har ansåg mig kunna bära det.
En präst måste ju vara ett gott föredöme i alla lägen. En präst måste också stå emot frestelsen att missbruka den makt som oundvikligen följer med ämbetet.
Hur skulle jag kunna vara ett gott föredöme, med alla mina fel och brister? Och hur kan jag vara säker på att jag inte kommer att förledas att använda den prästerliga makten på fel sätt, med motivationen att jag gör det för församlingens eller enskilda människors bästa?
Men Gud kunde använda till och med Simson (självsvåldig maktmissbrukare, se Domarboken kapitel 13-16), Jona (tjurskallig fegis, se Jona kapitel 1-4) och Paulus (aggressiv perfektionist med orimligt höga krav på både sig själv och på andra, se Apostlagärningarna kapitel 13-28).
Då kan han också använda mig.
Och inte bara mig, utan vem som helst som ställer sig till hans förfogande, oavsett vem man är, eller hurdan man är. Dig också.
Man kanske inte ens märker eller förstår när man blir använd av Gud, inte ens när det man gör eller säger får stor inverkan på andra människors liv.
Jag vågar ställa mig till Guds förfogande. Vågar du?
Fortsättning följer.