Idag skiner solen här hos mig. Fåglarna sjunger och det glittrar i snön jag ser från mitt fönster. Träden har släppt sina löv och ställt in sig på vintervila.
Det finns ingenting, absolut ingenting, som kan övertyga mig om att det jag ser utanför mitt fönster har blivit till av en slump, har skapat sig självt genom ”trial and error”, har uppstått spontant ur ingenting. För ingenting plus ingenting kan aldrig blir någonting.
Om allting har blivit till på ett enda ögonblick, steg för steg under en relativt kort tidsperiod i stil med berättelsen i Bibeln, eller sakta och gradvis, det tycker jag inte är så viktigt. Men att det finns någon som har tänkt ut och planerat och genomfört vårt tillblivande – ja, det är jag helt säker på. Och då måste denna någon ha funnits till före oss. Före allting som vi ser omkring oss, allt det där som inte kan ha uppstått spontant ur ingenting. Ja, eftersom ingenting kan bli till ur ingenting måste denna någon faktiskt alltid ha funnits.
Jag kan inte heller tro att denna någon skulle ha tänkt ut och genomfört skapandet av världen, och sedan bara ha gått härifrån, och lämnat oss åt vårt öde. Det skulle jag kunna tro, om skaparen vore mer lik oss. Som de gamla grekernas gudar. De var väldigt människolika. Själviska och nyckfulla. Men vår värld är så väl genomtänkt och så väl anpassad till oss som lever i den, och så tydligt konstruerad att reparera sig själv, att den som har hittat på den måste ha kvaliteter som omtänksamhet och omsorg. För att inte tala om hur smart denna någon måste vara.
Min slutsats är att vi finns till därför att någon vill att vi ska finnas till. Någon som har gett oss den här världen, som är så tydligt utrustad för vår överlevnad.
Att vi sedan inte har tagit hand om oss själva, varandra och vår gemensamma värld på det sätt vi borde, och att vi därför tvingas leva med konsekvenserna av vad vi och våra förfäder har gjort – och inte har gjort, ja, det är en annan historia.