Min make, som jag älskar av hela mitt hjärta, har gjort mig besviken.
Vi hade en överenskommelse, en i mitt tycke ganska viktig sådan, och han bröt den överenskommelsen. Igen. Och jag är arg på honom.
Han har insett att han gjorde fel, och bett mig om förlåtelse. Och jag tror verkligen på att han är ångerfull. Så nu är allting bra igen. Eller…?
Men jag är fortfarande arg.
Jag känner mig sviken och lurad. Det går inte över bara för att han ber mig om förlåtelse. Och det märks på mig. Jag är inte så snäll mot min make som jag brukar vara, och som jag borde vara.
Varför måste jag vara en sådan surkärring?
Då tänker jag på Gud, som Gud framställs i Gamla Testamentet. En riktig surgubbe, som hämnas på sitt folk. Straffar dem och hotar dem hela tiden.
När jag läser profetböckerna blir jag så trött på Gud. Varför måste gudsfolkets Gud vara så arg hela tiden? Varför måste Gud hota dem med straff och nederlag? Borde det inte räcka med straff någon gång?
Men gudsfolket, som gång på gång aktivt valde att fortsätta att höra till Herren, sin Gud, de bröt inte mot den överenskommelsen bara en gång, utan gång på gång, generation efter generation. Fastän de många gånger hade fått uppleva vem deras Gud var, och fått tydliga bevis på Guds kärlek och barmhärtighet och godhet. Och det som Gud, surgubben, gör, är att påminna dem om att deras handlingar får konsekvenser. Varje gång de upprepar sitt svek får det konsekvenser. Ganska svåra konsekvenser. Som det alltid gör när vi överger Gud, som är livets urkälla, och källan till ett fortsatt bra liv för oss.
Men Gud är ingen surgubbe. Att Gud låter så arg, och ibland grym, är ett direkt resultat av vad gudsfolket gör. När de håller sig till sin Gud har de inga bekymmer. Då låter Gud glad och omtänksam. Men det är samma Gud, inte två olika gudar.
(Det finns givetvis mycket mer att säga om Bibelns gudsfolk och deras relation med sin Gud. Men det faller utanför dagens tanketråd.)
Det jag gör verkar vara ett direkt resultat av vad min make gjorde, när han bröt vår överenskommelse. Förhoppningsvis märker jag så småningom att han nu kommer att hålla vad vi har kommit överens om. Förhoppningsvis slutar jag då att vara en sådan surkärring.
Bibelns Gud slår om på ett ögonblick. När gudsfolket vänder tillbaka ändrar sig allting, direkt. Konsekvenserna är direkt kopplade till folkets handlingar. Goda handlingar får goda konsekvenser, omedelbart.
Men jag är förstås inte som Gud. Risken är att jag fortsätter att vara arg. Eftersom jag inte glömmer lika fort som Gud.
Jag hoppas, och jag ber.
(Det gör nog min make också.)
.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: