För en tid sedan fick jag en blåsa under ena stortån.
Eller, rättare sagt, för ganska lång tid sedan. Flera år sedan, faktiskt.
Den där blåsan har kommit och gått. Ibland har den svällt upp, för att sedan bli platt igen. Men den har inte försvunnit.
När den nu kom tillbaka med förnyad kraft blev jag lite irriterad på den, får jag erkänna. En blåsa under stortån, hur kul är det?
Så jag stack hål på den.
Det gjorde ont. Och sedan gjorde det ont när blåsan inte längre var fylld med vätska. Vätskan i en blåsa är ju ett skydd mot bland annat smärta.
Och sedan, när jag tröttnade på att ha en massa löst skinn under stortån, då klippte jag bort det. (Det gjorde bara ont när jag kom för nära det skinn som fortfarande satt fast.)
Skinnet under blåsan var alldeles tunt och mjukt.
Ömtåligt. Känsligt.
Men det kommer att bli bättre. Skinnet kommer så småningom att bli tjockt igen. Så att tån är skyddad, som den ska vara.
Och då tänkte jag på någonting annat.
Jag tänkte på att blåsan under min stortå, och den läkningsprocessen, har sina motsvarigheter – i själen.
När vi blir sårade, skadade av någonting som händer oss, då bygger vi upp ett skydd mot smärtan. Och det är bra.
Men om skyddet hindrar oss från att läka, då är det inte längre bra. Då behöver vi kanske göra oss fria från skyddet.
Även om det gör ont. Även om vi då blir sårbara och känsliga.
För det är när vi vågar blotta våra känslor, dela dem med någon eller några som vi har förtroende för och känner oss trygga med, som vi kan bli hela igen.
Vem vågar du vara sårbar tillsammans med?
.