På ett ställe i Filipperbrevet i Bibeln står det så här:
”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.” (Fil 4:4)
Det kanske kan låta som att vi alltid ska vara glada, vad som än händer. Och på sätt och vis är det också så. Men det står ”i Herren”. Gläd er alltid i Herren.
Vad som än händer oss i livet kan vi alltid vara säkra på att vi, om vi vill det, får höra till Gud. Vi, du och jag och alla andra, får vara Guds barn. Vi får vara lika trygga med Gud som ett litet barn är, om det barnet har åtminstone en förälder som verkligen vet hur man älskar och tar hand som sitt barn (och inte bara vet det, utan också gör det).
Det är för att vi får vara Guds barn som den som skrev orden i Filipperbrevet menar att vi alltid ska glädja oss. Vet man i sitt inre att man är älskad, helt och hållet, hela tiden, vad som än händer, då kan man alltid vara glad för det. Även när det är annat som man verkligen inte tycker att man kan (eller ska) vara glad för.
Ibland får man nog gräva lite för att hitta den där glädjen ”i Herren”. Det är inte alltid den känns, man kan behöva fundera ett tag för att komma ihåg hur trygg man är, i det avseendet.
Jag hade kunnat skriva ”jag” i stället för ”man”.
Jag hade också kunnat skriva ”du”.