När jag förstod att jag skulle bli präst oroade jag mig för hur jag skulle klara det. Inte själva arbetsuppgifterna, men att vara en person som andra kanske såg upp till. Hur skulle det påverka min självbild? Hur skulle det påverka mitt sätt att bemöta människor?
Jag upplevde, och upplever fortfarande, att det är Gud som vill att jag ska vara präst. Det är därför Gud, inte jag, som ska ha äran för det jag eventuellt lyckas förmedla om Guds rike. Men eftersom det är min röst som hörs när jag pratar om Gud, och eftersom mycket av det jag säger är avsett som uppmuntran, tröst och stöd, är det förståeligt om de som hör mig tänker att jag är en god människa, med auktoritet, och ser upp till mig för det.
Så är det ofta när någon talar i Guds namn, eller gör goda saker på Guds uppdrag. Inte bara nu, i våra dagar. Det har alltid varit så.
Petrus, Jesus lärjunge, blev använd av Gud på ett mäktigt sätt. Han pratade om Jesus, och människor drabbades av en längtan att omvända sig (Apg 2:14-40). Han gjorde underverk i Jesu namn (Apg 3:1-10). Och människor trodde att det var Petrus själv som hade den makten (Apg 5:15), och de såg upp till honom för det (Apg 10:25).
Men Petrus blev inte förblindad av människors beundran. Han visste att han bara var ett redskap för Gud, och att hans förmåga kom från Gud (Apg 10:26).
Min bön är att Gud ska bevara mig, och alla som talar i Guds namn och förmedlar något om Guds rike, från att drabbas av högmod.