Vi människor vill så gärna veta vems ”fel” allting är. Om vi inte kan återställa det som har gått snett är det som om det ändå känns lite bättre om vi kan hitta någon att lägga skulden på.
Särskilt tydligt blir det när någon vi älskar har gått bort i förtid.
Vems fel är det att min kära inte längre finns här hos mig? Vems ansvar var det att förhindra min käras död? Vem ska jag kräva på gottgörelse för min förlust?
Men tänk om det inte var någons ”fel”? Tänk om det inte finns någon att ställa till svars, eller kräva gottgörelse av?
Ibland är det förstås någon eller några som har gjort fel, avsiktligt eller av misstag. Men det kan faktiskt också vara så att ingen är ansvarig, att döden har inträffat utan att någon har orsakat den.
För döden är en del av livet. Döden är en av konsekvenserna av att vi människor, alltså mänskligheten som grupp, har valt att hålla Gud utanför våra liv. Utan Gud måste livet en dag ta slut. Utan Gud dör människor, både goda och mindre goda människor, alldeles för tidigt.
Vi vill gärna vara våra egna gudar, leva våra liv som vi själva vill, inte lyssna på den som har tänkt ut och gjort oss.
Men det får konsekvenser att välja bort Gud.
När vi människor, mänskligheten som grupp, inte vill ha Gud i våra liv måste vi själva, tillsammans, ta ansvar för allting. Också för liv och död.
Då kan vi inte lägga allt ansvar på ”någon annan”. Då måste vi ta på oss vår egen del av ansvaret.
Eller som det står i en av kyrkans bekännelseböner:
”Jag har inte älskat dig [dvs Gud] över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd [dvs det som står i de två första raderna]
är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig [dvs Gud].”
Verklig frihet är
att ta sitt eget ansvar,
att låta alla andra själva ta på sig sitt eget ansvar.
Att låta Gud vara Gud.
Förstår nog inte vad du menar?
Så det var min son som inte lät Gud vara Gud som gjorde att han förblödde i skidbacken efter en singelolycka., 20 år gammal?
Det var absolut ingens fel att han dog. Men det var inte heller hans eget fel, han hade extrem otur. Ibland är det faktiskt bara så.
Hej Sofia!
Tack för att du hörde av dig. Så oerhört tragiskt att du förlorade din son. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för dig. ❤️ Jag tar mig friheten att be för dig.
Jag menar absolut inte att han var ansvarig för sin egen död. Som jag skrev finns det inte alltid någon som är ansvarig för den enskilda händelsen. Det jag syftar på är att vi människor som helhet, som grupp, har ett gemensamt ansvar för vårt liv här på jorden. När vi, tillsammans, missköter den värld vi lever i, då blir det inte bra. Då händer saker som aldrig borde hända, och både ansvariga och oskyldiga drabbas.
För mig är det viktigt att vi inte gör Gud ansvarig för sådant som vi själva ställer till, som miljöförstöring, krig och annat elände. Och att det som händer oss själva inte nödvändigtvis är ett resultat av våra egna beslut och handlingar.
Jag är tacksam för din kommentar. Man blir så lätt hemmablind, och tror att alla läser in samma saker i det man skriver som man själv gör. Hör gärna av dig igen, om du vill.