För några dagar sedan skrev jag om dopet som en gåva från Gud, att man genom att bli döpt får ett nytt liv och lämnar sitt gamla liv bakom sig. Och så frågade jag dig om man behöver bli döpt en gång till om man inte tar vara på det där nya livet, utan går vilse och sedan hittar tillbaka till Gud igen (eller blir hittad av Gud igen).
Jag, och många med mig, tror att man bara behöver bli döpt en enda gång. Nu ska jag förklara vad jag menar med det.
Om dopet är en gåva från Gud, om den som blir döpt får ett nytt liv av Gud, då är det Gud som har ansvaret för det nya livet.
Jag (du) har givetvis ansvar för hur jag (du) tar vara på mitt (ditt) nya liv, men eftersom vi redan från början kan lista ut att vi inte kommer att lyckas leva som vi borde leva, hur mycket vi än försöker (eftersom vi bara är vanliga människor), och eftersom vi vet att Gud är Gud, och därför har full koll, så kan vi lita på att om (eller snarare när) vi gör bort oss (igen) så vill Gud att vi ska komma tillbaka till det där nya livet igen. Varje gång. Och när vi gör det, då kan vi lita på att Gud tar emot oss. Varje gång. Det som behövs då är insikt, ånger, bekännelse, och förlåtelse.
Så även om dopet bara händer en gång, så fortsätter det att gälla, vad som än händer oss i livet. Eftersom det är Gud som har ansvar för det nya liv vi har fått i dopet. Eller, som Jesus sa till Petrus: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren.” (Joh 13:9)
Därför, om mitt resonemang stämmer, går det lika bra att bli döpt som baby som att bli döpt senare i livet.
Men om man inte blir döpt alls, vad händer då?
Hur tänker du om det?