”Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)
Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring mig (och dig), och att de jublar eftersom de ser den räddning som jag (du) inte alltid själv kan se. Och om jag (du) sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan jag (du) liksom ”känna” deras glädje och jubel.
Sträck ut handen, du också!