Någon frågade mig nyligen vad jag skulle vara beredd att dö för. Eller, frågan var nog vem jag skulle vara beredd att dö för. Jag behövde fundera lite innan jag svarade, och svaret blev till slut – ingen.
Det kändes lite snopet, faktiskt. Är jag en egocentrisk fähund, som inte värderar någon annan så högt att jag skulle kunna ge mitt liv för att den andra skulle få leva?
Så här gick mina tankar innan jag svarade:
Om jag dör, hur vet jag då att den jag ger mitt liv för kommer att få leva? Tänk om jag dör, och så dör den andra personen också? Då har jag dött förgäves.
Som förälder tror jag att man skulle vara beredd att ge sitt liv för sina barn. Jag har inga barn själv, men jag kan föreställa mig att man skulle göra vad som helst för sina barn. Det verkar naturligt, på något vis.
Men hur kan man veta att man kan rädda sitt barn från döden genom att själv dö?
Om någon hotar ditt barn, och du säger ”ta mig i stället, och låt mitt barn få leva”, varför skulle du i så fall kunna lita på att den som hotar er verkligen skulle skona ditt barn, bara för att du själv dör?
När vi pratar om att Jesus gav sitt liv för oss, hur tänker vi då?
Vi säger att Jesus död har gett oss liv, evigt liv. Och det litar vi förstås på, eftersom löftet kommer från Gud. Gud, som alltid håller vad han lovar. Så det stämmer, Jesus gav sitt liv, och vi får leva.
Men hur tänkte Jesus själv?
Han var helt och hållet Gud, så han visste förstås vad som skulle hända, och hur det skulle gå.
Men han var också helt och hållet människa, och kunde därför inte vara säker på hur det skulle gå.
Ja, det där klarar våra mänskliga hjärnor inte riktigt att hantera. Jesus både visste och inte visste, samtidigt.
Men just i det ögonblick då han blev tillfångatagen, just i det ögonblick han fick veta att han verkligen skulle dö, då var han tvungen att vara helt och hållet människa. Annars hade alltihop varit förgäves.
Jesus var tvungen att dö utan att veta.
Ändå valde han att låta sig dödas.
För dig.
För mig.
För mänskligheten.