I påskdagens gudstjänster är det vanligt att prästen (eller någon annan) säger: ”Kristus är uppstånden!”, och att församlingen då svarar ”Ja, han är sannerligen uppstånden!” Det gör vi för att påminna varandra om det som är själva grunden för den kristna tron – att Jesus dog, på riktigt, och sedan fick sitt liv tillbaka igen, på riktigt.
Om Jesus bara hade dött, om han inte också hade blivit levande igen, då hade vår tro varit meningslös. Då hade vi inte kunnat komma till Gud genom Jesus, utan hade varit hänvisade till att göra vårt bästa och hoppas att Gud skulle ta emot oss ändå.
Och eftersom Gud är helig, och eftersom det som inte är heligt går under i kontakten med det som är heligt, med den som är helig, skulle det inte gå så bra för oss utan Jesus, eftersom vi aldrig kan bli heliga själva, heliga i betydelsen helt fria från allt ont.
Men nu har de personer som kände Jesus väl, som levde nära honom i flera år, som själva såg eller hörde andra ögonvittnen berätta om hans död, och som sedan själva mötte honom, livs levande – nu har de berättat om det för oss. De var så övertygade att de ägnade resten av sina liv åt att berätta om Jesus för de människor de mötte. Vi möter de människorna i berättelserna i Apostlagärningarna, i Bibeln.
Och genom åren, de ca två tusen år som har gått sedan det hände, har många, många, många andra människor på olika sätt mött Jesus, och blivit övertygade om att han verkligen lever.
Enbart någon annans berättelse kan ofta inte övertyga någon om att någonting är sant. Det är av den egna personliga erfarenheten vi blir övertygade.
Idag utmanar jag dig. Vågar du ta reda på om berättelserna om Jesus kan vara sanna?