Någon har sagt att det goda kan bli det bästas värsta fiende. Någonting som i sig är gott och bra kan ibland komma i vägen för det som är ännu bättre.
Jag har skrivit en del om Jesusbönen, och att jag (när jag kommer ihåg det) ber en variant av Jesusbönen varje hel timme. Nu har jag gjort det en tid, och då märker jag en sak.
Jesusbönen kan bli ett hinder, i stället för en hjälp.
Ja, inte bara Jesusbönen, utan varje färdigformulerad bön, kan bli ett hinder.
Inte alltid, ska tilläggas. När man själv saknar ord, inte vet vad man vill säga till Gud, kanske till och med är lite rädd för att bara prata med Gud, då kan färdigskrivna böner vara till stor hjälp. Även för mig.
Men när jag pratar med Gud, då pratar jag som jag pratar med en vän. Med mina egna ord, precis som det faller sig just då. Så när min klocka påminner mig om att det är dags för mig att be, då kanske jag egentligen vill säga någonting helt annat till Gud. Och om jag då, i stället för att prata som vanligt med Gud, bara upprepar Jesusbönen, då kommer den i vägen för min kontakt med Gud.
Jag tror att det är det som menas med orden i Rom 14:23, även om sammanhanget är ett annat. När vi gör någonting som i sig är gott och bra, fastän vi egentligen behöver göra någonting annat – till exempel läser Bibeln i stället för att laga mat till våra hungriga barn – då gör vi fel.
Jesus pratar också om det här, till exempel i Mark 7:11.
Jesusbönen är bara ett av många exempel i mitt eget liv, där det goda kan bli ett hinder för det som är bättre.