För en tid sedan skrev jag om straff och konsekvens, att det vi kan uppleva som ett straff i själva verket är konsekvenserna av någonting som vi själva eller någon/några andra har gjort. Jag citerade en text från Matteusevangeliet:
”På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’ ” (Matt 7:22-23)
Hur kan Jesus vara så grym? Han pratar ju om människor som verkar ha gjort mycket gott i hans namn.
Texten är en del av det vi brukar kalla Bergspredikan. I den texten är Jesus sträng. Han vrider till lagen, den lag som det står att Mose fick av Gud när gudsfolket hade blivit befriade ur fångenskapen i Egypten och som lästes i alla synagogor även på Jesus tid. Det som redan verkade vara svårt gjorde han ännu svårare.
Men det står att Jesus talade till sina egna lärjungar, inte till folket som helhet, även om alla som ville kunde höra honom, eftersom han satt ute i det fria, inte bakom en stängd dörr. Han talade till dem som trodde på honom och följde honom, inte till dem som inte trodde. Han dömde dem inte, han undervisade dem.
Genom att göra lagen ännu strängare gjorde Jesus det i princip omöjligt att följa den. Och vi vet av andra texter att han inte ställde så höga krav på de människor han mötte, som redan dignade under sina bördor.
När han talar om ”ondskans hantlangare” är det inte deras gärningar han syftar på, utan deras hjärtan.
När ”ondskans hantlangare” gör saker som i sig själva är goda och bra, då gör de inte det för Gud, och inte för sina medmänniskor, utan för att få egna fördelar av det. För att människor ska se det, bli imponerade av det, och se upp till dem för det.
Vi gör nog likadant, emellanåt, både jag och du. Alla vill vi ju att andra ska gilla oss och det vi gör. Men det som är viktigt är vad vi har i våra hjärtan. Inte att vi snubblar och gör misstag, utan våra avsikter och vår längtan.
För Jesus dömer oss inte efter vad vi gör, utan efter vad vi vill. Så länge vi är villiga att erkänna våra fel, be om förlåtelse, och göra det bättre nästa gång, med Guds hjälp.