… skriver Paulus i Romarbrevet (Rom 12:2). Vad kan det betyda, för oss i vår tid?
När jag först skrev det här inlägget bodde jag i en stadsdel som det skrevs om i tidningarna då och då, och inte i positiva ordalag. Segregation, arbetslöshet, oroligheter, brottslighet och annat som man helst inte vill höra talas om, var vardagsmat där. Just min gård var ganska lugn, så ibland kunde jag glömma bort hur det såg ut på gårdarna intill. Ibland ville jag inte veta, ville bara leva i en okunnighetens bubbla.
Att ”anpassa mig efter världen” skulle kunna innebära minst två olika sätt att hantera just den här speciella situationen.
Jag skulle kunna göra som de flesta som inte själva bor sådana områden, och stänga ögon och öron för det som händer, helt enkelt låtsas att det inte finns. Finns det inte behöver det inte påverka mitt liv.
Eller också skulle jag kunna göra gemensam sak med dem som vantrivs så mycket med sina liv att de inte orkar bry sig om andra, och strunta i lagar och regler när det inte passar mig att följa dem. Varför ska jag ta hänsyn när ingen annan gör det?
Om jag i stället väljer att inte anpassa mig, då kanske jag måste välja att se och höra och ta in det som händer, utan att bli avtrubbad av det. Då måste jag kanske också välja att inte följa minsta motståndets lag, och att inte låta min egen bekvämlighet styra.
Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, fortsätter Paulus. Kanske det är där, i mina tankar, det måste börja?
Gud, förnya mina tankar!
.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: