Jag har börjat be Jesusbönen varje hel timme under dagen. Jag ber ”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare.”
När jag kommer ihåg att göra det, vill säga. Till min hjälp har jag en app i telefonen som piper till när klockan blir prick någonting.
Varför gör jag det, varför ber jag ”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare” gång på gång varje dag? Är det inte deprimerande att kalla sig själv ”syndare”? Har inte Jesus befriat mig från synden?
Ja, vad är ”synd” för någonting?
Det hebreiska ord vi översätter med ”synd” betyder – synd. Och det hjälper oss ju inte att förstå ordet. Men det betyder också ”missa (vägen/målet)”, ”gå fel”.
Om ”synd” kan låta hårt och svårt, så tycker jag att ”missa målet” och ”gå fel” låter för mesigt. För grundtanken är att vi, alla människor, inte klarar att nå fram till Gud. Eftersom Gud är helig och vi inte är särskilt heliga. Missar man målet, eller går fel på vägen, då kan man försöka igen. Men betydelsen av ordet ”synd” är att det är hopplöst, omöjligt.
Tänk en avgrund, och vi står på ena sidan och Gud på den andra, och det finns ingen bro att gå över på. Eller tänk att vi står på marken framför en tvärbrant klippa som vi inte kan klättra upp för, och att Gud står högst där uppe.
Ursprunget till att vi är syndare är att människosläktet som grupp har valt att inte låta Gud vara Gud i vårt liv.
Jag menar inte att just du eller just jag har gjort det valet. Vi har ärvt det av tidigare generationer, och genom vårt sätt att leva befäster vi vårt arv. Och resultatet kan vi se runt omkring oss, överallt. Vi lever inte på ett sätt som befrämjar livet. Vi lever som vi själva vill, i stället för att leva på ett sätt som är bäst för oss allihop.
Jag generaliserar, förstås. Men jag tror att du förstår vad jag menar.
Det hör också till saken att Gud har gjort det möjligt för oss att ta oss över den där avgrunden, komma upp på den höga klippan, alltså att komma nära Gud.
Inte genom att anstränga oss extra mycket. Inte genom att bli heliga. För det kan vi helt enkelt inte.
Nej, Gud kom över till vår sida av avgrunden, kom ner från klippan, och lät oss se honom och lära känna honom. Och Gud byggde en bro, en stege, som vi kan använda, om vi vill.
Jag menar förstås Jesus. Som är Guds son, och samtidigt Gud själv. Jag har skrivit om det förut (Vad var det som gjorde Jesus speciell?) här på bloggen.
Alltså, vi, du och jag, kan inte själva närma oss Gud, eftersom vi är syndare, dvs inte heliga, som Gud. Men genom Jesus kan vi det.
Tillbaka till Jesusbönen.
När jag säger ”förbarma dig över mig, syndare” är det inte för att jag ska känna mig usel, utan för att jag ska komma ihåg att jag behöver hjälp, Guds hjälp, om jag ska kunna leva ett helt och gott liv.
Den hjälpen behöver jag varje timme, varje dag. Och jag vet att hjälpen finns där, varje timme, varje dag. Annars skulle det inte vara någon mening med att be om den.
Och, ja, Jesus har befriat oss från synden. Från den synd vi har bakom oss – om vi har förstått, ångrat och bett om förlåtelse.
Men eftersom vi inte är heliga har vi synd framför oss också.
Eftersom Jesus inte gör oss heliga, bara befriar oss från det vi går omkring och bär på just nu.
Därför behöver vi komma ihåg vem Jesus är, och varför vi behöver hans hjälp. Till dess att den dag kommer, då …
.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: