”Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.” (Kol 3:13)
OK. Men hur förlåter Gud, egentligen?
Förlåtelsen är gratis, total och omedelbar – men inte kravlös. Inte egentligen. För att jag ska kunna bli förlåten krävs, som jag ser det, fyra komponenter:
1. Jag behöver förstå att jag har gjort (eller tänkt, eller sagt) någonting som var fel, och som jag därför behöver bli förlåten för.
2. Jag behöver bekänna, alltså erkänna att jag har gjort fel och att jag behöver förlåtelse.
3. Jag behöver be om förlåtelse, alltså ge uttryck för att jag vill bli förlåten.
4. Jag behöver ta ansvar för mina handlingar, och vara villig att ändra på det som är fel i mitt liv.
Omvändelse, kallas det. Att vända sig bort från det som är fel, och vända sig till det som är rätt, det som är gott, det som är bra.
Utan de här fyra komponenterna är förlåtelsen ingenting värd. Jag kan inte ta till mig förlåtelsen om jag inte förstår att jag har gjort fel, erkänner att jag har gjort fel, begär att få bli förlåten, och tar ansvar.
Förlåtelse är inte samma sak som att få höra: ”Glöm det! Ingen fara! Det gjorde ingenting!”
För att vi ska kunna förlåta på samma sätt som Gud förlåter behöver vi inte bara förlåta. Vi behöver också glömma. Inte lyfta fram det som vi redan har förlåtit, och kräva att den som vi har förlåtit ska ångra samma handling en gång till. För så gör inte Gud. Det jag har förstått, erkänt, bett Gud om förlåtelse för och tagit ansvar för, det är borta. Helt och hållet, och för alltid. (Ur Guds minne, alltså.)
Gör jag om samma sak en gång till, däremot, då behöver jag börja om från början, och förstå, erkänna, be om förlåtelse, och ta ansvar.
Problemet är bara att vi inte är Gud. Ingen av oss klarar att förlåta på samma sätt som Gud förlåter. Framför allt klarar vi inte att glömma på samma sätt som Gud glömmer.
Så vad menar då Kolosserbrevets författare med att vi ska förlåta ”liksom Herren har förlåtit”?
Jag har undersökt Kol 3:13 lite närmare, och ser att det grekiska ord som betyder ”liksom” också skulle kunna betyda ”eftersom”. Min tanke om det är att vi behöver komma ihåg att vi faktiskt själva har behövt förlåtelse. Att vi själva då och då, kanske till och med rätt ofta, gör fel och behöver förstå, erkänna, be om förlåtelse och ta ansvar. Och att vi därför behöver inse att det som någon har gjort mot oss (eller någonting annat som också vore fel), det kunde lika gärna vi ha gjort mot dem.
Ingen av oss klarar att förlåta och glömma lika fullständigt som Gud gör. Men var och en av oss kan göra sig villig att försöka behandla andra så som Gud behandlar oss.
Och det är väl både logiskt och rättvist.