För några dagar sedan skrev jag om ett ställe i Bibeln där det står att vi alltid ska vara glada. Alldeles intill står det att vi ska be hela tiden. Det står också att vi ska tacka Gud hela tiden.
Hur ska man kunna be hela tiden, och tacka Gud hela tiden? Då kan man väl inte göra någonting annat än att be och tacka Gud?
Det beror på hur man definierar ”be” och ”tacka”. Om man uttryckligen ska formulera nya böner och tacka Gud för konkreta saker hela tiden, då är det svårt att göra det samtidigt som man lever sitt liv.
Det finns klosterordnar som är inriktade på just bön. Där ser man som sin huvudsakliga uppgift att be. Men vi är inte alla kallade till att gå i kloster. Inte ens de flesta av oss.
Man skulle kunna se det som att bön är en inställning, och att man inte nödvändigtvis behöver formulera sin bön i konkreta ord. Då kan man liksom hålla fönstret till Gud öppet, medan man gör allt det där andra man behöver göra.
Att göra det är inte heller enkelt. Man behöver träna på det, och det fungerar kanske inte hela tiden. Men det är nog lite det som är grejen – att man ska träna sig på att alltid ha Gud i sitt hjärta och i sina tankar.
Jag och min man har ibland prövat att be Jesusbönen tillsammans varje hel timme på söndagarna. När vi har hållit på med det en tid har det blivit en vana som känns bra. Bönens ord påminner oss då varje timme om vem vi tror på, och varför.
Kanske du också vill pröva att be Jesusbönen?
.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: