Jesaja hörde Herrens röst säga: ”Vem ska jag sända?” Och fastän han mycket väl förstår att han inte är värdig, kan han inte låta bli att ropa: ”Här är jag. Sänd mig!” (Jes 6:1-12).
Han visste inte vad uppdraget innebar. Han visste inte i förväg vilket budskap han skulle förmedla till sitt folk, gudsfolket. Han visste bara att om Gud ville sända honom, då ville han gå, om Gud ville att han skulle tala, då ville han tala. ”Ve mig!” ropade han. ”Jag är förlorad!” Men han sa också ”Sänd mig!”.
Jag kan känna igen mig i Jesajas kallelseupplevelse. När jag först upplevde att Gud kallade mig, då visste jag inte, nej, jag fick inte veta, vad det var Gud ville att jag skulle göra. Min upplevelse var att Gud bara sa ”Gå!”. Och vad jag än frågade, så fick jag samma svar: ”Gå!”. Och jag kunde inte annat än att svara ja. Om Gud kallade ville jag svara. Om Gud sände mig, då ville jag gå. Om Gud ville att jag skulle tala, då ville jag tala.
Men jag förstod inte kallelsen. Jag förstod att Gud ville att jag skulle ”stå där framme och prata”, men jag förstod inte vad det betydde, eller hur det skulle gå till. Jag, som inte tyckte om att stå i centrum för uppmärksamheten. Jag, som inte kunde prata inför folk. Jag, som inte tyckte att jag dög till särskilt mycket, över huvud taget.
När vi hör Herren kalla oss – ”Vem skall jag sända?” – och när vi svarar ja på kallelsen, då vet vi inte vart den ska föra oss, eller vem Gud vill att vi ska tala till. Vi kan inte ställa krav på Gud, och själva bestämma vad vårt uppdrag ska vara, vem vi ska prata med, vad vi ska säga eller göra. Vi kan bara vänta på Guds ledning, och när den kommer kan vi bara gå på den.
För min del tog det lång tid innan jag kom i mål. Det tog lång tid innan jag förstod att det var präst jag skulle bli. Det tog lång tid innan jag blev klar med min utbildning och blev prästvigd. Det tog också lång tid innan jag förstod att det jag trodde var mitt mål kanske inte var det. Att Guds kallelse inte bara handlade om att nå ett mål, utan om varje steg på vägen fram till målet, och varje steg efter mållinjen.
Som präst kan jag på ett särskilt sätt förkunna evangelium. Men jag är inte bara präst. Jag är också kristen, och medmänniska. Och som kristen och medmänniska har jag också ett uppdrag från Gud.
Jag vet inte, jag kan inte veta, vad Gud kallar just dig till. Jag kan inte veta om du har haft eller kommer att ha en specifik upplevelse som har med kallelsen att göra. Jag vet inte heller om ditt uppdrag från Gud är tydligt och avgränsat, eller mer diffust och ogripbart. Jag vet bara att Gud har ett uppdrag för dig, vem du än är, och att det uppdraget är någonting som passar just dig.
Kanske ligger kallelsen fortfarande i framtiden. Kanske har du redan levt med kallelsen en tid, kanske rentav en lång tid. Men vare sig du förstår Guds kallelse eller inte kan du alltid svara ja. Du kan alltid säga: ”Här är jag, sänd mig!”, och sedan lägga fortsättningen i Guds trygga händer, och lita på att han leder dig.
Kanske får du nåden att märka vad Gud använder dig till. Kanske märker du ingenting. Men jag vet att Gud på olika sätt låter var och en av oss, var och en som älskar Jesus och som ställer sig till förfogande, vara ett redskap för hans nåd och kärlek, den kärlek som inte bara gäller den som tror, utan varje människa som lever, som har levt, och som kommer att leva här på jorden. Och om du tycker att du inte duger, att du inte har någoting att komma med, var då inte rädd för att, som Jesaja, ropa: ”Ve mig! Jag är förlorad!”. Men säg också: ”Här är jag, sänd mig!”