En av söndagarna i fastan läser vi i kyrkan några verser ut profeten Jesajas bok.
Ofta tänker vi kanske att en profet talar om för alla hur fel de har, att vägen de går på leder åt fel håll, att det sätt de hanterar sina liv och sitt ansvar (läs: makt) är förkastligt.
Så är det ganska ofta i Bibeln. Men profeterna var inte bara kritiska. De var också utsända med ett glädjebud – Gud har inte glömt oss, Gud bryr sig om hur vi har det och vill att vi ska förstå hur mycket han älskar oss.
När vi möter orättvisor och förtryck reagerar vi ofta med en motreaktion. Vi kanske protesterar, höjer våra röster och talar om att vi inte uppskattar det som händer.
Och det är bra, det ska vi göra. Men…
Att protestera, att säga emot, att försöka ta bort det som är fel, det räcker inte.
Vi behöver också ersätta det dåliga med någonting bra.
Vi behöver också komma till dem som har blivit lidande av det felaktiga. Vi behöver stötta, trösta och hjälpa.
Om inte det dåliga ersätts med någonting bra, då kommer det dåliga tillbaka, kanske ännu mer än tidigare.
Min idol och förebild, Jesus Kristus, berättade en liten berättelse om just det. En liknelse, som ska tolkas som en symbolberättelse, inte som en exakt beskrivning. Om du vill kan du läsa den berättelsen här: Matt 12:43-45
Protestera gärna mot orättvisor och förtryck! Men glöm inte att vara en glädjebudbärare också.