Jag har i tidigare blogginlägg skrivit att man kan tänka att dopet är någonting man ”gör”.
Man kan också tänka att dopet är någonting man ”får”. Genom att bli döpt får man ta emot någonting av Gud. Men vad?
En tanke är att man får ett nytt liv, att man lämnar sitt gamla liv bakom sig och går in i ett liv tillsammans med Gud.
Det funkar bra att tänka så, tycker jag, när den som blir döpt är vuxen, eller i alla fall så pass gammal att själv kunna bestämma sig för att bli döpt. Men om det är en liten baby? En baby har väl inte något gammalt liv att lämna bakom sig?
Då tänker jag att även om man inte lämnar någonting bakom sig, rent konkret, så kan man ändå gå in i någonting nytt. Även en baby kan göra det.
Men om en baby inte är medveten om vad som händer i dopet kanske hen inte lever i det där nya livet när hen växer upp. Hur blir det då? Behöver man bli döpt igen, om man vänder sig bort från Gud, och sedan kommer tillbaka igen?
Men det är ju inte bara den som är döpt som barn som kan gå vilse och sedan hitta hem igen. Det kan alla göra, jag och du också. Behöver inte vi bli döpta igen, varje gång vi har tappat bort vår tro på Gud?
Hur tänker du?