Läser idag om hur mikroplasten vi släpper ut i sjöar och vattendrag sakta med säkert tar sig in i våra kroppar. Jag har inte bett den göra det, men har ändå bidragit till det tråkiga (läskiga) fenomenet. Det har vi alla, för ingen av oss kan leva ett liv helt fritt från plast, och ingen av oss kan hindra plasten i vårt skräp att hamna i naturen.
Det vi till att börja med bara såg fördelar med har nu blivit en risk, och ett hot mot vår hälsa och vårt liv.
Vad släpper vi på samma sätt – genom okunskap, ointresse och oförstånd – in i våra själar? Vi blir ständigt matade med pessimism, destruktivitet, och även ren ondska. Vi möter det i vår vardag, inte minst i nyheter och sociala medier.
Det vi till att börja med ser som någonting positivt är samtidigt en risk, och mer destruktivt än vi kanske är medvetna om.
Vi kan inte hindra det destruktiva att finnas, inte om vi vill leva bland andra människor. Därför behöver vi vara medvetna om problemet, och vara uppmärksamma på vad vi matar vår själ med.
Det finns en som kan hjälpa oss med det. En som bara ger oss goda gåvor. En som kan skydda vår själ.