Jag läser Gamla Testamentet, och funderar.
De lagar och regler och bestämmelser som det står att Gud gav sitt utvalda folk var många, detaljerade och kanske att betrakta som stränga. Men folket hade inte själva bett om att få bli utvalda. Kanske inte så konstigt att de allt som oftast klagade, och kände sig orättvist behandlade.
Men …
En vän till mig har råkat ut för en olycka, och blivit rätt svårt skadad. Om det hade varit jag skulle jag ha klagat och gråtit, och undrat varför detta måste hända mig. Det kanske min vän också gör, när jag inte märker det. Men det som verkligen märks är att min vän är oerhört tacksam. Inte tacksam för olyckan, men tacksam för att fortfarande vara vid liv, och tacksam för att skadorna ändå är relativt hanterbara.
Det får mig att skämmas en smula.
Bibelns utvalda folk kanske också borde ha varit tacksamma. Inte tacksamma för sina svårigheter, inte tacksamma för alla lagar och regler de måste följa, inte tacksamma för att Gud styrde och ställde med deras liv utan att fråga efter deras åsikt om saken. Men tacksamma för sina liv. Tacksamma för sin frihet, efter hundratals år som slavar i Egypten. Tacksamma för kontakten med Skaparen och livgivaren. Tacksamma för den struktur och det hopp som deras Gud gav deras liv. Tacksam för att de fortfarande hade en framtid.
Detsamma gäller faktiskt mig också, när jag tänker efter. Bortsett från det där med Egypten, kanske. Jag har också oerhört mycket att vara tacksam för.
Ändå klagar jag.