För inte så länge sedan hände det igen. En människa tog sig rätten att avsluta andra människors liv, okända människors liv, utan någon som helst begriplig anledning. Jag sörjer med dem som har drabbats. Ord räcker egentligen inte till.
Jag säger många gånger till människor jag möter att de är värdefulla, och att de är älskade precis som de är, bara för att de finns till. Jag tror att det är sant.
Men vad hjälper det att veta att man är värdefull i Guds ögon, om man inte är värdefull i människors ögon?
Vad hjälper det att veta att man är älskad av Gud, om en helt okänd människa kan ta själva livet ifrån en, i ett enda ögonblick?
Livet är så ömtåligt, och den mänskliga gemenskapen är också ömtålig. Men vårt värde ligger inte i hur länge vi lever, eller hur vi dör. Vi är värdefulla därför att det liv vi har fått av Gud inte tar slut när vi dör.
Vi har fått det här livet, livet vi lever tillsammans på jorden, som en gåva. Att ta vara på, att använda på bästa sätt. Vi har ansvar för varandra. Vi kan hjälpa varandra.
Låt oss också göra det. Låt oss hjälpa varandra att fortsätta hoppas på det goda, fastän vi drabbas av det som är ont och obegripligt.