Det här med mänsklighetens gemensamma ansvar för skapelsen, vårt gemensamma ansvar och vår gemensamma skuld, kanske kan vara svårt att förstå. Men vi har en tydlig, och skrämmande, illustration till det, här och nu.
Jag tänker på det somm just nu utspelar sig i ”det stora landet i väster”.
En makthavare är vald. Alla har inte valt honom, men alla får gemensamt ta konsekvenserna av majoritetens, eller kanske ”majoritetens” val. Och protesterna verkar vara på väg att tystna, av rädsla.
Alla är indirekt ansvariga för detta. Ingen kan luta sig tillbaka och säga ”skyll inte på mig, jag är oskyldig”.
Jo, de som la sina röster på en annan kandidat är på ett sätt oskyldigt drabbade av de övrigas val. Men det som nu händer kom inte som en överraskning, från den ena dagen till den andra. Många större eller mindre händelser ledde fram till dagens situation.
Inte ens den som hela tiden har talat och handlat i motsatt riktning kan nu luta sig tillbaka och slå ifrån sig och ta avstånd från alltihop. Vi får aldrig sluta protestera mot det som är fel, och vi får aldrig stå bredvid och påstå att allting är någon annans fel, någon annans ansvar. Vi, var och en av oss, alla tillsammans, har fortfarande gemensamt ansvar för hur vi hanterar planeten, och varandra.
Som Martin Luther King lär ska ha sagt: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”.
Gud, låt mig aldrig tystna!