I det som kallas Bergspredikan, i Bibeln, står det att Jesus säger så här:
”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15)
Betyder det att man måste förlåta allting? Är man förlorad om man inte kan förlåta? Och vad innebär det att förlåta?
Så här tänker jag.
För att må bra behöver man bli färdig med det som har varit och som inte var bra i ens liv. Att släpa omkring på gamla sår gör ont, och tar energi. Om man kan förlåta blir livet lättare.
Men, och det här tycker jag är viktigt, att förlåta betyder INTE att ”släta över”, eller att säga att det ”inte var så farligt”, det som hände. Att förlåta innebär att man gör ett aktivt val. Det som hände mig var fel. Det borde inte ha fått hända. Man jag väljer att släppa det, och gå vidare
När vi ber Gud förlåta oss, och sedan tar emot förlåtelsen, då blir vi fria från det som har hänt, det vi själva har gjort fel. Och Gud vill alltid förlåta oss
Men om vi inte verkligen menar vad vi säger spelar det inte så stor roll om vi ber Gud om förlåtelse. Då blir vi ändå inte fria.
Det fungerar likadant när vi behöver förlåta någon annan. Kan vi förlåta, helhjärtat, då blir vi fria från det som har hänt, det som den andra har gjort mot oss. Och när vi förlåter blir vi också fria att ta emot förlåtelse.
Kan det vara det Jesus menar?
Förlåtelse kan gå lätt, men det kan också vara svårt att förlåta. Ibland behövs det lång tid, och mycket bearbetning. Säg därför inte att du förlåter om du inte menar det på riktigt. Vänta hellre tills du har bearbetat saken, och orden kommer från ditt hjärta.