När det precis har hänt nånting riktigt bra är man ofta väldigt entusiastisk. Man pratar om det som har hänt hela tiden, berättar det för alla man möter.
Så småningom är man inte lika entusiastisk längre. Man pratar kanske om det, men inte lika ofta, och inte med samma iver.
Vi som har en tro på den Frälsare som dog på ett kors för vår skull, och som sedan uppstod igen, för vår skull. Hur entusiastiska är vi?
När jag var i 20-årsåldern hade jag den fula vanan att säga ”skit” när det hände någonting som jag inte tyckte om. Om jag tappade det råa ägget på mattan i köket fastän jag hade tänkt knäcka det i stekpannan sa jag ”skit”. Om jag precis missade bussen sa jag ”skit”. Om jag råkade tvätta min vita blus med den röda tvätten sa jag också ”skit”.
Jag insåg att det inte var särskilt bra att säga ”skit” stup i kvarten, och ville ändra på det, så jag tränade mig till att säga ”Halleluja” i stället för ”skit”. Till slut (efter rätt lång tid) gick det av bara farten.
Det var väldigt effektivt. – Halle-LUJA! Ja visst, ja! Och min blick vändes upp mot Gud i stället för ner i marken.
Det är aldrig för sent att skaffa sig goda vanor i stället för de dåliga. Man måste bara bestämma sig. Och så behöver man träna, och träna och träna. Och fortsätta att träna.
En god vana som jag tror att vi alla behöver skaffa, återuppliva eller behålla är att ge Gud äran, att prata om vad Jesus har gjort för oss.
Israels folk använde Psaltaren till att ge Gud äran. De sjöng inte psaltarpsalmerna bara när de kände för det, de gjorde det till en god vana.
Jag vill gärna bli bättre på att ge Gud äran, och vara ett vittne om vad Jesus död och uppståndelse betyder för mig och för oss alla.
Jag hoppas att du också vill det.