… behöver man hålla blicken fäst på någonting som står stadigt.
En dag tog jag en promenad vid havsstranden. Det var fantastiskt härligt. Solen sken och vågorna smekte mina fötter. De lite större vågorna skvätte ner kanten på mina shorts.
Och när de brusande vågorna drog sig tillbaka kändes det precis som jag rörde mig väldigt fort i motsatt riktning, fastän jag nästan stod stilla. Min hjärna fick svårt att tolka de blandade syn- och känselintrycken, och jag blev lite yr. Tills jag slutade att titta ner på vågorna, och i stället höll blicken fäst på den fasta marken runt omkring. Då hade jag inga som helst svårigheter att stå stadigt.
På samma sätt kan det vara i livet. Ibland gungar marken, bildligt talat. Då är det extra viktigt att man har någonting att fästa sin inre blick på, någonting som står stadigt, oavsett vad som händer.
”Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:26)