När kung David, som det berättas om i Gamla testamentet i Bibeln, en gång hade gjort en dumhet som han visste att han inte borde ha gjort, då ville han ge ett offer till Herren Gud. För att kunna göra det behövde han en bit jord, och han ville köpa marken av mannen som ägde den. När han blev erbjuden att få både jordbiten och allt han behövde för sitt offer, gratis, sa han: ”Jag vill inte frambära ett offer till Herren, min Gud, som inte har kostat mig något.”
Jag tänker på alla de gånger jag har gett bort någonting som jag ändå inte ville ha kvar, eller skänkt pengar som jag ändå inte behövde. Det ”kostade” mig ingenting.
Nu tror ju jag att det vi ger till någon som har behov av hjälp blir till glädje för den personen, även om vi ger av vårt överflöd. Men om jag vill ge av tacksamhet, för att jag är glad och tacksam över att jag har det så bra, och har mer än jag egentligen behöver, då kanske jag ska ge så att det känns.
Under fastetiden brukar vi ibland avstå från någonting som vi i vanliga fall känner att vi behöver eller vill ha. Vi gör ett ”offer” av något slag. Då ligger fokus inte i första hand på att ge till någon annan, utan på att själv avstå. Inte för att vara taskig mot sig själv, utan för att påminna sig själv om hur bra vi faktiskt har det.
Jag tror att det var så David tänkte. Han ville inte ge med vänster hand, som man brukar säga. Han ville visa sin tacksamhet mot Gud genom att avstå från någonting som han egentligen behövde, genom att köpa en bit jord och bära fram sitt offer på den.
Nästa gång du ger någonting till någon annan, som gåva, fundera då på om du ger med höger eller vänster hand.