Ibland kan tanken på att någon vet allt om oss kännas oroande, kanske rentav skrämmande. Det finns en hel del i mig som jag helst skulle vilja glömma bort, och som jag helst inte vill att någon annan ska få vetskap om. Fastän jag är präst tänker jag tankar som jag inser att jag inte borde tänka, säger saker som jag förstår att det inte är så bra att säga, och gör inte alltid de rätta sakerna. Kanske det är likadant med dig?
Om Gud vet allt om mig, då vet han också allt det där som jag helst skulle vilja glömma, eller gömma. Då kan hans kunskap om mig kännas oroande. Vad tycker Gud om mig, när jag kan tänka, säga och göra så där?
Men Gud använder inte sin kunskap om mig till att trycka ner mig. I stället vill han hjälpa mig att få ordning på mitt liv. Vad jag än har gjort har jag alltid möjlighet att plocka fram det i ljuset och ge det till Gud. Då får jag förlåtelse, och förlåtelsen befriar mig, så att jag orkar ta itu med det jag behöver ändra på.
Och det gäller lika mycket för dig som för mig.
När människor ser våra hemliga dumheter är det risk att de ser ner på oss, och tar avstånd från oss. Kanske för att det är lättare att se ner på andra människor än att kännas vid att man är likadan själv. Men när Gud ser våra hemliga dumheter kommer han närmare. Inte som ett hot, utan som en vän.
Att vara helt och hållet känd av någon som älskar mig helt och hållet blir en lättnad. Jag behöver inte lägga min energi på att gömma undan saker, eller på att försöka vara någon annan än den jag egentligen är.
Samma sak gäller för dig också. Gud vet allt om dig. Och han älskar dig ändå. Eller som Ingemar Olsson sjunger: ”Du är helt enkelt genomskådad, men lika välkommen för det” (Lyssna på sången här, om du vill).