Idag läste jag Psalm 40 i Psaltaren i Bibeln. Där står bland annat detta:
”Mina synder har hunnit upp mig,
jag förmår inte se dem.
De är fler än håren på mitt huvud,
och modet sviker mig.”
(Ps 40:13)
Det påminner mig om ett experiment jag gjorde för många år sedan. Jag bad att Gud skulle låta mig märka när jag syndade, alltså när jag gjorde någonting som var fel.
Och det gjorde Gud.
Jag blev uppmärksam på att jag ofta gjorde saker som var fel. Små saker och större saker, hela tiden. Det kändes som att pulsa fram i djup snö. Det var jättejobbigt.
Så jag bad att Gud skulle låta mig slippa den upplevelsen, eftersom den blev en börda som tyngde mig till marken. Jag kunde ändå inte låta bli att göra fel. Jag kunde inte leva helt och hållet utan synd. Det kan ingen av oss.
Och Gud befriade mig från det ständiga medvetandet om alla mina synder.
Synd, brukar man säga, är allting som skiljer oss från Gud.
Varenda gång vi gör ett val där vi struntar i Gud, skaparen och livgivaren, syndar vi.
Varenda gång vi gör ett val där vi medvetet, avsiktligt och i onödan ignorerar andra människors relevanta behov, syndar vi.
Synd behöver inte vara någonting stort och förfärligt. Det kan vara pyttesmå saker.
Och syndens lön är döden, heter det. Så vi förtjänar alla att dö, eftersom vi alla gör saker som skiljer oss från Gud.
Men då ska vi också komma ihåg att Jesus gav sitt liv för att vi inte ska behöva dö.
Vi dör alla, en dag. Men vi får leva vidare tillsammans med Jesus, om vi vill det.
Om vi ger honom vårt förtroende, litar på honom, och låter honom bära oss över den fysiska dödens tröskel.