När Josef och Maria, Jesus jordiska föräldrar, bar fram sin nyfödda son i templet, då hände någonting märkligt.
Där fanns en man, som av Gud hade fått veta att han inte skulle dö innan han med sina egna ögon hade sett Messias, den räddare som Israels folk väntade på. När han såg den lilla familjen, bland alla de andra som fanns i templet just då, förstod han att tiden nu var inne, att Gud hade uppfyllt sitt löfte till honom och till hela hans folk.
Och då sa han: Tack, Gud. Nu kan jag dö i frid.
Sedan fortsatte han med att säga någonting till Maria, de ord jag använder som rubrik på det här inlägget: ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd.”
Jesusbarnet skulle så småningom ”bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid … för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Det är svårt för alla föräldrar att se sina barn växa upp och bli oberoende, på gott och på ont. Det måste ha varit alldeles extra svårt för Maria att se Jesus, hennes lilla pojke, växa upp. Han som sa att Gud var hans pappa, och sa att han kom från Gud och skulle återvända till Gud. Hon var hans mamma, men han inte bara hennes son, utan också hennes räddare.
Maria var en människa, precis som du och jag. Så när Jesus med sina ord, sina gärningar och sin död och uppståndelse gjorde att alla människor måste ta ställning – för eller emot Jesus Kristus – då måste hon också göra det. Hon var tvungen att släppa taget om sin son, på ett sätt som ingen annan mamma behövde göra. Och om Symeon hade rätt kändes det som en kniv i hennes hjärta.
Vem var han, hennes barn? Han som hon hade fött, tagit hand om, hjälpt och stöttat genom hela hans uppväxt. Han som växte och blev större än någon annan människa?
Vem är han för dig?