”Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)
I den varsamt reviderade versionen av 1917 års Bibel, som publicerades tillsammans med NT-81, står det så här:
”… med räddningens jubel omger du mig.”
Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring oss, och att de jublar eftersom de ser den räddning som vi inte alltid själv kan se. Och om vi sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan vi ”känna” deras glädje och jubel.
Det betyder inte att det är lätt att vända sin sinnesstämning, när vi har det jobbigt. Men när vi påminner oss själva om att Gud finns, och att Gud älskar oss, då finns alltid möjligheten att lite ljus sipprar in i vårt inre.
Hur tänker du att ”räddningens jubel” låter?