Igår sedan skrev jag om Job, i Bibeln (Job 1-42), och om hans vänner, som satt tysta med honom i flera dagar när de såg hur svårt han hade det.
Den biten gjorde de bra.
Men när sedan Job öppnade munnen och började klaga sin nöd (Job 3), så som man ofta har behov av att göra när man har det svårt i livet, då höll hans vänner inte måttet.
Då började de nämligen argumentera med Job, och försöka motbevisa det Job sa. Och det borde de inte ha gjort.
När man har det svårt behöver man få utrymme för sina känslor, och utrymme att klaga och anklaga (Gud), utan att bli motsagd.
Tids nog blir det tid för logik och förnuft igen, men inte just när man mår som sämst. Och Job hade förlorat allt, precis allting, då när hans vänner dök upp på scenen. Han var full av smärta, sorg och misstro. Han var en djupt troende man, och i sin smärta vände han blicken mot Gud, och gav Gud skulden för allt som hade hänt honom själv.
Alldeles oavsett om det verkligen var Gud som var orsaken till Jobs lidanden eller inte, behövde Job få känna så, och säga så, utan att bli tillrättavisad, just då.
När det gör ont, då gör det bara ont. Då orkar man inte vara logisk eller förnuftig. Då orkar man inte ta hänsyn till andra. Man bara måste få utrymme för det som gör ont. Just där och då.
(Rubriken på det här blogginlägget är hämtat från psalm 766 i den svenska psalmboken.)