I Första Mosebokens 18 kapitel kan vi läsa om en märklig dialog mellan Gud och Abraham.
Gud är på väg till Sodom och Gomorra, för att undersöka om ryktena om städernas förfall har någon sanning i sig. Om det stämmer tänker Gud förstöra städerna. Abraham får höra vad Gud tänker göra, och blir upprörd. Frimodigt ifrågasätter han Guds omdöme:
”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?”
Gud svarar tålmodigt, när Abraham gång på gång har invändningar. Kanske finns det bara 45 rättfärdiga i staden, kanske bara 40, kanske bara 30, kanske bara 20, kanske bara 10? Jo, om det så bara finns 10 rättfärdiga i staden ska Gud skona den. (1 Mos 18:20-33)
Naturligtvis visste Gud hur många rättfärdiga som fanns i Sodom och Gomorra och som skulle bli räddade när städerna gick under – bara Abrahams brorson Lot, hans hustru och deras två döttrar. Varför då denna dialog?
Allting som står i Bibeln står där för vår skull. För din skull och för min skull. För att vi ska veta vem Gud är, och hurdan Gud är. Den här dialogen visar oss att det går att prata med Gud, att Gud lyssnar och bryr sig, och att Gud inte straffar den som inte har gjort något fel.
Om det sedan gick till exakt så som det står skrivet, om dialogen mellan Gud och Abraham verkligen har ägt rum – ja, det kan vi prata om en annan gång.