Betraktelse Tredje söndagen efter Trefaldighet 2018 (Första årgången)
Bibeltexter: Mika 7:18-20, Luk 15:1-7
Har du känt dig borttappad någon gång?
Har du känt dig vilsen i livet, ensam och utan hopp?
Det har jag, många gånger.
Men vi är aldrig så ensamma som vi känner oss. Gud är aldrig långt borta, även om det ibland kan kännas så.
I evangelietexten berättar Jesus om en herde, som har etthundra får, och som bryr sig så mycket om varje litet får att han lämnar alla de andra och går och letar efter ett enda får som har försvunnit.
Herden är Jesus själv, och fåren, det är vi.
När vi känner oss långt borta från Gud är han fortfarande lika nära.
Egentligen behöver Jesus inte leta efter oss. Han vet hela tiden var vi är, och där vi är, där är han också.
Men för oss kan det kännas som om vi är långt borta. Och då gör Jesus allt han kan för att vi ska förstå att vi fortfarande är kvar hos honom.
Jag vet inte hur det är med dig, men jag känner mig ibland som en dålig människa. Jag gör inte alltid det jag vet att jag borde göra. Jag tänker inte alltid det jag vet att jag borde tänka. Jag känner inte alltid det jag vet att jag borde känna. Och då tänker jag att Gud kanske inte tycker om mig längre.
Men Gud har lovat att ta bort vår skuld och förlåta vår synd. Han inte bara förlåter synden, han kastar den i havets djup!
För Gud är inte en sträng domare, som söker efter fel hos oss.
Gud vill helst visa nåd, och förlåta oss när vi gör fel.
När vi dömer oss själva letar Gud efter förmildrande omständigheter. Han söker vår blick, när vi skäms, och inte vågar titta på honom.
Och när vi kommer tillbaka, när vi förstår att vi är förlåtna, att Gud fortfarande älskar oss, då blir han glad, lika glad som herden i liknelsen som Jesus berättade.
För Gud älskar oss mer än vi kan förstå.
Och vi kan alltid komma till Gud genom Jesus Kristus.
Det har han lovat.