Månad: september 2018

Idag blev jag arg på någon.

Till ingen nytta.

Det bara höjde mitt eget blodtryck.

Gud,
ge mig sinnesro
att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra
det jag kan,
och förstånd
att inse skillnaden.

Tack!

Beredelseord Nionde söndagen efter Trefaldighet 2018 (årgång 1)

Bibeltext: Ps 8

”Vad är då en människa, att du tänker på henne?” (Ps 8:5)

Vilket uppdrag vi har fått av Gud! Att ta hand om Guds skapelse, att sköta och bevara jorden och allt som lever på den.

Jag tror att det är detta som skiljer oss från djuren, att vi har fått ett uppdrag, och ett ansvar, som djuren inte har fått.

Det är vår sak att tänka framåt och komma ihåg bakåt, att vara uppmärksamma på vart vi är på väg, och lära av våra erfarenheter och misstag.

Världen är beroende av att vi sköter vårt jobb på ett bra sätt.

Ändå gör vi inte det.

Vi tänker ofta mer på oss själva än på någon annan. Vi ser ofta till våra egna fördelar, och sätter oss själva i främsta rummet.

Inte alltid, och inte alla. Men tillräckligt många av oss för att vi ska ha problem med vår uppgift.

Gud vet vilka svårigheter vi har. Gud står alltid beredd att hjälpa oss, när vi ber om hjälp.

Och Gud förlåter oss, varje gång vi gör fel, när vi ber om förlåtelse.

Idag skulle jag därför vilja att vi tillsammans ber om förlåtelse för vad människosläktet har ställt till med, på vår jord.

Inte för att du eller jag har större ansvar än någon annan människa. Men för att du och jag vet var förlåtelsen och upprättelsen och hjälpen finns att få.

”Fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka?” säger Jesus i Bergspredikan. Ska vi då inte ta ansvar för våra liv, för vad vi behöver för att överleva?

Jo, självklart ska vi det!

En gång i min ungdom packade jag en resväska och gav mig av ut i världen – utan pengar, utan kontakter, utan att ta ansvar. Jag hade tur, eller om jag var beskyddad. I vilket fall som helst kom jag hem helskinnad. Och jag lärde mig att jag måste ta ansvar för mitt eget liv. Precis som du också måste göra.

Vad vi däremot inte behöver göra, är att bekymra oss, framför allt inte bekymra oss i onödan. Om vi oroar oss för vad som ska hända oss i morgon glömmer vi bort att leva i nuet, att vara öppna för vad som händer omkring oss, att njuta av livet och se allt det goda vi faktiskt har.

Gud vet redan vad vi behöver. Han har gett oss en jord att leva på, han har gjort det möjligt för oss att få tag på mat att äta, och han har gett oss varandra att få hjälp av när vi får det bekymmersamt.

Tyvärr gör vi inte alltid det vi borde göra. Vi tar inte vara på våra möjligheter, vi gläder oss inte över det vi har omkring oss, vi hjälper inte varandra, och vi stirrar oss blinda på vad som – kanske – ligger framför oss i stället för att leva i nuet.

Om du – som jag – känner att du skulle behöva bli bättre på att inte göra dig bekymmer, då får du – som jag – lämna över det till Gud, låta Gud förlåta dig, och börja på nytt igen. Och igen. Och igen.

”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” (Matt 6:31-34)

Efter helgens riksdagsval (och landstingsval) (och kommunalval) läste jag på nyheterna att någon politiker (minns tyvärr inte vem) sa någonting i stil med att nu får vi samarbeta om att göra det som är bäst för Sverige.

Varför sätta ribban så lågt?

Varför inte ”det som är bäst för världen”?

Eller ”det som är bäst för jorden”?

Eller rentav ”det som är bäst för mänskligheten”?

Men den målsättningen vinner man inga politiska val på.

Varför gör du det du gör?

Tänker du framåt, på vad som är bra, inte bara idag, utan också för framtiden?

Tänker du på vad som är bra, inte bara för dig, utan också för andra, och för den här jorden vi bor på?

Tänker du på vad som är bra, inte bara känslomässigt, utan också klokt och förnuftigt?

Tänker du på det som är du, allra djupast där inne i dig?

Tänker du på din själ?