Jag har fått en kommentar till mitt inlägg om att meningen med livet är att leva, där jag skrev om en känd artist som bara levde för att uppträda för folk. Det var en kommentar med en besvärlig fråga:
”Jag tänker att meningen med livet är att leva. När lever vi? Pratar vi bara om att lungorna andas och hjärtat pumpar blod? Eller handlar det om något mer? Jag tror vi kan prata om olika sorters levande och olika sorters död. Meningen med någons liv kan vara att spela musik eller bli frisör eller präst eller vad som, för att det ger glädje till livet.”
Tack, Emmy! Bra att du ifrågasätter vad jag skriver!
Ja, vad menar jag, egentligen, när jag skriver att meningen med livet är att leva?
Att leva, i den betydelse jag tänker på, är att leva fullt ut. Att inte bara andas, äta, sova och röra på oss, utan att njuta av livet och allt det som hör till livet. För ifall meningen med livet är någonting som vi gör, till exempel ett yrke eller en hobby, och vi inte kan leva fullt ut utan det, då tror jag att vi har missat målet. Men att till exempel ett yrke eller en hobby kan tillföra någonting till livet håller jag helt och hållet med om.
Jag tänker på en scen i filmen Picassos äventyr. Artisten Sirkka sjunger en sång som gör alla glada, inte minst hennes föräldrar. När Picasso kommer hem till Sirkka, sitter hennes föräldrar vid ett bord och har tråkigt, scenen är helt i svart-vitt. Så kommer Sirkka in i rummet – allting får färg, och föräldrarna lever upp och blir glada. När Sirkka går ut ur rummet blir allting svart-vitt och tråkigt igen och föräldrarna tappar livsglädjen. För hennes föräldrar levde bara för att höra sin dotter sjunga.
Det är, tänker jag, att inte leva. Om jag lever helt och fullt, ja, då finns livet inuti mig. Då slutar jag inte att leva när jag går från jobbet, eller när jag inte ägnar mig åt min hobby.
Sirkkas föräldrar borde ha kunnat glädja sig över sin dotters sång, utan att tappa livsglädjen, färgen i livet, när hon slutade sjunga eller gick ut ur rummet.
Jag vet inte om du som läser det här förstår vad jag försöker säga. Men jag hoppas det.
”Livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna” skriver evangelisten Lukas.
Man skulle också kunna säga att livet är mer än jobbet, och att kroppen är mer än människors uppskattning.