I mitt senaste inlägg skrev jag om en känd artist, som bara levde för att vara just artist.
Dagen efter berättade jag för en vän att när jag gör det som jag gör som präst, till exempel leder en gudstjänst, predikar eller har samtal med människor, då känner jag att jag är på rätt plats i livet.
Min vän, som ofta ställer besvärliga frågor, frågade mig då vad som är skillnaden mellan att känna att man är på rätt plats när man gör sitt jobb eller ägnar sig åt sin hobby, och det som jag skrev, om den kända artisten.
Jag insåg då, på nytt, att mitt jobb är ett risk-yrke. Eftersom jag älskar mitt jobb riskerar jag hela tiden att börja tro att jobbet som präst är meningen med mitt liv, det som gör mig till den jag är. Och ett jobb eller en hobby kan aldrig vara meningen med livet. För vad händer då om jag inte längre kan kan arbeta eller ägna mig åt min hobby?
Hur mycket jag än älskar mitt jobb så är det inte jobbet som är livet. Jobbet ger mig glädje och, en känsla av att vara på rätt plats. Men jag slutar inte att vara jag, mitt liv upphör inte att vara meningsfullt, om jag inte längre kan arbeta som präst.
Jag är så tacksam för de där besvärliga frågorna!