Jesus, vet du vad? Till och med demonerna lyder oss, när vi säger ditt namn!
Lärjungarna var superlyckliga. Wow, vilken makt de hade!
Men Jesus, som hade gett dem den makten, sa:
Var inte så glada över det där, det är inte inte viktigt.
Det som är viktigt, det är att höra till Guds rike, att ha kontakt med Gud.
Och det är nåd. Inte makt.
(Läs bibeltexten här, om du vill: Luk 10:17-20)
Beredelseord Elfte söndagen efter Trefaldighet 2018 (årgång 1)
Bibeltext: Joh 15:1-9
Jag får alltid lite problem när jag läser den här texten. Vad menar Jesus när han pratar om att skära bort grenar som inte bär frukt?
Han säger ju att vi är grenarna. Kommer några av oss som tror på honom att bli bortskurna från trädet, och eldas upp?
Måste vi kanske tro på rätt sätt, för att få vara kvar i Guds vinträd?
Nej, jag tror inte att det är så Jesus menar. Jesus pratar om hur man gör när man odlar vindruvor. För att få mycket frukt på en vinstock måste man beskära den, ta bort en del grenar för att de som blir kvar ska få mer druvor.
Men vi är inte riktiga grenar, och kommer inte att bli bortskurna mot vår vilja.
Jag tror att Jesus pratar om hela Guds rike, om vad som är bra för oss, som gemenskap.
Man kan ju inte vara kristen utan att ha någon sorts tro på Kristus. Man kan inte höra till Guds rike om man inte vill göra det. Det är frivilligt, på alla sätt och vis.
Jag tror att Jesus menar att han ser oss, var och en, och vet vad som finns i våra hjärtan. Den som tror på honom, eller vill tro, kommer inte att bli bortskuren. Han säger ju också att den som kommer till honom ska han inte visa bort.
Men man kan inte infiltrera Guds rike, som man kan infiltrera till exempel en intresseförening eller politiskt parti, utan att själv vara för den sak det gäller.
Och det Guds önskar mest av allt, det är att alla människor ska bli räddade, att alla människor ska vara med i Guds rike. Alla som vill, får också vara med. Ingen kommer att bli bortglömd, eller undanträngd, eller bortskuren mot sin vilja.
Bli kvar i mig, säger Jesus. Bli kvar i hans kärlek! Fortsätt att söka Jesus, fortsätt att låta din tro på honom finnas i ditt hjärta!
Låt Jesus vara i dig, så är du också i Jesus.
Jag har fått en kommentar till mitt inlägg om att meningen med livet är att leva, där jag skrev om en känd artist som bara levde för att uppträda för folk. Det var en kommentar med en besvärlig fråga:
”Jag tänker att meningen med livet är att leva. När lever vi? Pratar vi bara om att lungorna andas och hjärtat pumpar blod? Eller handlar det om något mer? Jag tror vi kan prata om olika sorters levande och olika sorters död. Meningen med någons liv kan vara att spela musik eller bli frisör eller präst eller vad som, för att det ger glädje till livet.”
Tack, Emmy! Bra att du ifrågasätter vad jag skriver!
Ja, vad menar jag, egentligen, när jag skriver att meningen med livet är att leva?
Att leva, i den betydelse jag tänker på, är att leva fullt ut. Att inte bara andas, äta, sova och röra på oss, utan att njuta av livet och allt det som hör till livet. För ifall meningen med livet är någonting som vi gör, till exempel ett yrke eller en hobby, och vi inte kan leva fullt ut utan det, då tror jag att vi har missat målet. Men att till exempel ett yrke eller en hobby kan tillföra någonting till livet håller jag helt och hållet med om.
Jag tänker på en scen i filmen Picassos äventyr. Artisten Sirkka sjunger en sång som gör alla glada, inte minst hennes föräldrar. När Picasso kommer hem till Sirkka, sitter hennes föräldrar vid ett bord och har tråkigt, scenen är helt i svart-vitt. Så kommer Sirkka in i rummet – allting får färg, och föräldrarna lever upp och blir glada. När Sirkka går ut ur rummet blir allting svart-vitt och tråkigt igen och föräldrarna tappar livsglädjen. För hennes föräldrar levde bara för att höra sin dotter sjunga.
Det är, tänker jag, att inte leva. Om jag lever helt och fullt, ja, då finns livet inuti mig. Då slutar jag inte att leva när jag går från jobbet, eller när jag inte ägnar mig åt min hobby.
Sirkkas föräldrar borde ha kunnat glädja sig över sin dotters sång, utan att tappa livsglädjen, färgen i livet, när hon slutade sjunga eller gick ut ur rummet.
Jag vet inte om du som läser det här förstår vad jag försöker säga. Men jag hoppas det.
”Livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna” skriver evangelisten Lukas.
Man skulle också kunna säga att livet är mer än jobbet, och att kroppen är mer än människors uppskattning.
I mitt senaste inlägg skrev jag om en känd artist, som bara levde för att vara just artist.
Dagen efter berättade jag för en vän att när jag gör det som jag gör som präst, till exempel leder en gudstjänst, predikar eller har samtal med människor, då känner jag att jag är på rätt plats i livet.
Min vän, som ofta ställer besvärliga frågor, frågade mig då vad som är skillnaden mellan att känna att man är på rätt plats när man gör sitt jobb eller ägnar sig åt sin hobby, och det som jag skrev, om den kända artisten.
Jag insåg då, på nytt, att mitt jobb är ett risk-yrke. Eftersom jag älskar mitt jobb riskerar jag hela tiden att börja tro att jobbet som präst är meningen med mitt liv, det som gör mig till den jag är. Och ett jobb eller en hobby kan aldrig vara meningen med livet. För vad händer då om jag inte längre kan kan arbeta eller ägna mig åt min hobby?
Hur mycket jag än älskar mitt jobb så är det inte jobbet som är livet. Jobbet ger mig glädje och, en känsla av att vara på rätt plats. Men jag slutar inte att vara jag, mitt liv upphör inte att vara meningsfullt, om jag inte längre kan arbeta som präst.
Jag är så tacksam för de där besvärliga frågorna!
Igår såg jag en dokumentär om en mycket känd artist. Artisten sa vid ett tillfälle: ”I believe I’m here for a reason.” På svenska: Jag tror att jag är här av en anledning, för ett syfte.
Syftet, the reason, som nämndes var – att uppträda för folk.
Jag känner sorg i hjärtat när jag hör om personer som tror att deras jobb, eller för den delen deras hobbies, är meningen med deras liv.
För meningen med livet är – att leva. Att andas, äta, sova, och uppleva och glädja sig över allt vackert som finns i vår värld. Tillsammans med andra människor.
För att kunna leva fullt ut behöver vi ha kontakt med den person som har tänkt ut oss och gjort så att vi finns. Utan den kontakten drivs vi att söka efter en alternativ mening med livet.
