Jag känner mig trygg, skrev jag igår.
Jag känner mig trygg därför att jag är övertygad om att Gud bryr som om mig (oss) och kommer att se till att allting blir bra för mig (oss).
Jag känner mig trygg, men samtidigt är jag mycket oroad.
Det vore väldigt bra om vi skulle kunna rädda vår jord. Det skulle göra mig oerhört glad och lycklig.
Men vare sig vi kan det eller inte, så kommer vi att behöva uppleva stora svårigheter innan det i så fall blir bättre. Och det oroar mig. Precis som det antagligen oroar dig.
Min trygghet handlar inte om rent vatten, hälsosam mat, en tillvaro utan ondska och kriminalitet. Det som drabbar vår värld drabbar oss alla, hela det mänskliga släktet. Både dem som tror på Gud och dem som inte tror på Gud.
Jag tror inte att Gud skyddar vissa utvalda människor, medan andra människor får lida. Det som händer här på jorden händer oss alla.
Däremot kan vi hjälpa varandra. Tillsammans kan vi få det bättre, trots allt elände som ändå händer. Vi kan stötta och uppmuntra varandra. Vi kan – och måste – arbeta tillsammans för att göra jorden till en så bra plats att leva på som möjligt.
Vårt enda hopp är att vi förenas i vår strävan att rädda världen.
Vare sig vi tror att vi kommer att lyckas med det, eller inte.
Ska vi inte försöka, du och jag?