Martin Luther menade att det räcker att tro – Tron allena. Jag skrev om det igår. Men vad är tro, egentligen?
Här är ett exempel:
När jag var på Gran Canaria åkte jag med en buss in mot mitten av ön. Vägen var slingrig och gick längs den branta kanten av ett berg. Eftersom jag har höjdskräck var det en mycket obehaglig upplevelse. Men jag hade ju bestämt mig för att jag ville åka med den bussen, för att jag ville komma in till mitten av ön. Jag visste från början att det skulle bli läskigt. Därför hade jag bestämt mig för att jag litade på att chauffören visste vad han gjorde, och inte skulle köra ut bussen, och oss, över kanten och ner för stupet. Medan jag satt på bussen sa jag till mig själv, varje gång jag blev rädd: ”Jag har bestämt mig för att lita på chauffören.” Och så andades jag djupt, och tittade inte ner i avgrunden. Det gick faktiskt rätt så bra.
För mig var det alltså en viljehandling att lita på busschauffören. Jag bestämde mig för att tro att det skulle gå bra, utifrån logiskt resonemang.
Det är ett sätt att tro.
Tro kan också vara en känsla. Som när någon bär ett litet barn, och barnet känner sig helt trygg i den famnen. Att lita på den trygga famnen, utan att behöva resonera sig fram till det. Att bara veta.
Tro är inte en prestation. Det kan verka som om jag presterade en tro, när jag satt på den där bussen. Men det var inte för att det skulle gå bra. Min tro på chaufförens kompetens påverkade inte hur han körde bussen. Chauffören blev inte gladare av att jag litade på honom, och jag fick inga förmåner av bussbolaget för att jag gjorde det. Men jag mådde bättre när jag litade på chauffören än när jag inte gjorde det.
Om jag (du) känner att jag (du) tror på Gud, att jag (du) litar på Gud med mina (dina) känslor, då blir inte Gud gladare av det, och jag (du) får inga särskilda förmåner av Gud som belöning för min (din) tro. Men jag (du) mår mycket bättre, och livet blir lättare att leva när jag (du) känner mig (dig) buren av Gud.
Jag tror att Gud är mer intresserad av mig (dig) som person än av min (din) specifika tro, och att min (din) tro på Gud är till mer nytta för mig (dig) än för Gud.
Hur skulle du beskriva hur det är att tro på Gud?