De senaste dagarna har jag skrivit om kärlek, och om att älska Gud. Igår ställde jag frågan om man kan bestämma sig för att älska, oberoende av vad man känner.
Ofta tänker vi nog att kärlek är en känsla. Och det är det ju. Vi känner kärlek till någon eller någonting. Den känslan kan vi antagligen inte bestämma oss för att ha, den bara finns där.
Men den del av kärleken som är en känsla är nyckfull. Den kommer och går. Ibland finns den, ibland finns den inte. Kärlekskänslan kan vi inte förlita oss på.
Det märks inte minst när en relation som bygger på känslor förändras när känslorna förändras. När vi inte längre känner att vi älskar varandra.
Jag tror att verklig kärlek inte bygger på känslor. Att verklig kärlek kan leda till känslor, men att den inte är beroende av vad man känner. Wikipedia har en artikel om kärlek. Där står att kärlek är ett spektrum av känslor och attityder, och att kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något. Det tycker jag är en bra beskrivning av verklig kärlek.
Om det stämmer att kärlek är en attityd, en inställning, då kan man bestämma sig för att älska Gud, därför att man tror på Gud och litar på att han är god och bra och vill oss människor väl.
Och då går det att fortsätta att älska Gud även när de känslor av kärlek vi känner för Gud kommer och går. Precis som det går att fortsätta att älska en människa även om kärlekskänslorna kommer och går.
Fortsättning följer.
[fb_button]