När jag var på semester deltog jag i en liten pilgrimsvandring som Svenska kyrkan anordnade. Vandringen började och slutade vid ett jättestort solur som är placerat i närheten av kyrkan. (Här kan du se soluret, på en kanske 40 år gammal bild. Det är den fjärde bilden på sidan.)
En vän till mig funderade sedan på det där soluret. Om man står inuti det, sa hen, kan man nästan tänka sig att Gud har placeras oss människor inuti tiden för att tiden på något vis är ett skydd för oss.
Det är en intressant tanke, tycker jag. Att vi människor lever inuti tiden tror jag alla kan vara överens om. När någon dör brukar man ibland säga att hen ”går ur tiden”. Och Gud, som har skapat allting, lever själv inte inuti tiden, och är inte beroende av den (Ps 90:4, 2 Petr 3:8).
(Här är en, i mitt tycke, intressant artikel om Gud, tid och evighet.)
Ändå kämpar vi ofta mot tiden, försöker få den att räcka längre än den gör, eller försöker få tillbaka tid som vi har lämnat bakom oss.
Hur skulle det förändra din (och min) syn på tiden om vi såg den som ett skydd för oss?