Igår skrev jag om Guds kärlek. Att Gud älskar var och en av oss, även dig och mig, no matter what.
När jag fick klart för mig att Gud älskar mig, alltså att Gud känner kärlek till mig, då blev det nästan en chock för mig. Jag minns det ögonblicket mycket tydligt. Jag stod i mitt dåvarande vardagsrum, på mattan, vänd mot balkongdörren. (Det är ju inte intressant var jag stod, eller så, men för att riktigt visa hur starkt jag det ögonblicket har fastnat i mitt minne.)
Jag minns också att jag backade. Jag vände och gick därifrån.
Inte för att man kan ”gå bort” från Gud, han finns ju där vi är, var det än är. Men min kroppsliga rörelse var ett uttryck för hur jag kände mig just då.
Jag gick därifrån, inte för att jag inte brydde mig om Guds kärlek. Nej, jag vände och gick eftersom jag inte själv älskade Gud. Älskade i betydelsen kände kärlek. Och när jag inte älskade Gud kunde jag inte heller ta emot Guds kärlek.
Så kändes det.
Men så småningom insåg jag att kärlek inte bara är känslor. Det kanske börjar med känslor, i alla fall när man blir kär i en människa. Men om man tror att det bara handlar om känslor tar man miste.
Många har lämnat sitt livs stora kärlek när förälskelsen och känslorna inte längre är lika starka, kanske inte ens kan märkas längre. Man tror då att man inte längre älskar den människan, och går därifrån. Kanske börjar man också söka efter någon annan att älska, att känna lika starka känslor för.
Men verklig kärlek står inte och faller med känslor. Verklig kärlek är förälskelse som har djupnat och övergått i närhet, vänskap och gemenskap. Det är inte alltid så enkelt att älska en annan människa. Ibland kanske man önskar att man slapp älska hen, när relationen är jobbig och smärtsam. (Ibland är relationen inte bra, inte sund, och då ska man inte stanna kvar i den. Men det får bli ett annat blogginlägg.)
Om man, båda två tillsammans, förmår kämpa sig igenom de jobbiga tiderna och komma ut helskinnade på andra sidan, då har förmodligen kärleken nått en ny nivå. Med tiden uppskattar man att leva tillsammans med någon som man har upplevt så mycket tillsammans med, och som man fortfarande kan känna stor gemenskap med. Det är också kärlek.
Nu har det här inlägget blivit mycket längre än jag hade tänkt. Min plan är annars att alltid skriva korta och kärnfulla inlägg (som du kanske har märkt 😉 ).
Vad jag vill komma fram till, är att det här med att älska Gud inte handlar så mycket om känslor, eller förälskelse. Det kan det också göra, emellanåt. Men oftast innebär det att man känner sig trygg med, uppskattar, värdesätter, litar på, respekterar och vill stanna kvar hos Gud för alltid.
Det är så jag älskar Gud.