En vän berättade för mig att hen tycker att Gud är så tyst. Jag försöker verkligen komma närmare Gud, sa hen, men jag märker inte att Gud är där.
När vi fortsatte att prata om saken visade det sig att min vän försökte prestera att komma närmare Gud. Utan att vara medveten om det, ville hen uppfylla vissa outtalade men upplevda krav från Guds sida, för att göra sig förtjänt av att få vara nära Gud.
Många gånger tror jag att det är så vi gör, vi människor. Vi tror att vi måste göra si eller göra så, läsa Bibeln tillärckligt mycket eller be på något särskilt sätt, gå i kyrkan si eller så ofta, uppföra sig på ett mer ”kristet” sätt, eller följa vissa regler. För annars tror vi att vi inte duger. Och när vi inte upplever att Gud ”talar” eller ”gör något” tar vi det som tecken på att Gud inte är nära.
Det hjälper inte hur mycket vi hör och läser att Gud älskar oss precis som vi är, och att Gud inte kräver någonting särskilt av oss för att vi ska få komma nära honom. Vi tror förstås att Gud är som vi människor är, och vi människor ställer ju krav på både oss själva och varandra.
Men Gud är inte som vi. Tack och lov för det, säger jag!
Min vän fick i ”hemläxa” att läsa Psalm 131 i Bibeln, och göra som det står där. Utan att försöka prestera någonting särskilt. Vi får se hur det går. Jag hoppas att det går bra.
Så här står det i Psalm 131:
”… jag är som ett litet barn,
som barnet i moderns famn.” (Ps 131:2)
Ett litet barn, ett riktigt litet barn, kan inte göra någonting alls. Det bara är. Det är mamman (/pappan/föräldern/den som älskar barnet) som gör allt, som håller det lilla barnet i sin famn och ser till att barnet får allt det som ett litet barn behöver för att överleva.
Sådan är Gud.